Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
liksom senare, oberoende af honom, Brinell, att stålet vid den nämnda
temperaturen plötsligen återuppglöder (ett fenomen som man med
lätthet kan kontrollera genom att upphetta en stålbit till rödglödning och
iakttaga dess afkylning i ett mörkt rum). Denna s. k. rekalescens har
blifvit studerad af Osmond och senare (1896) af G. E. Svedelius. Det
har framgått, att järn och dess kollegeringar ha trenne s. k. kritiska
punkter (resp. temperaturer), hvilka under upphettning yttra sig såsom
stillestånd i eller fördröjning af temperaturstegringen hos stålet och under
afsvalning såsom stillestånd i temperatursänkningen eller som
temperaturhöjning (rekalescens). Dessa kritiska punkter, som af Osmond
betecknats med, under upphettning Ac1? Ac2 och Ac3, under afsvalning Ar3, Ar2
och Arx visa sig distinkta endast hos mycket kolfattigt järn; vid något
större kolhalt sammanflyta de bägge högsta punkterna till en (Ar 3, 2);
vid en kolhalt öfver 0.4 % förefinnes endast en punkt (Ar 3, 2, 1) belägen
vid c:a 700°. De bägge högre punkterna förorsakas sannolikt af någon
förändring i järnets kristalliniska eller molekylära tillstånd (ännu ej
närmare utredt), den lägre (vid större kolhalt ensamma),, beror på kolets
förekomst.
Nu har det visat sig, att stål icke antar härdning, såvida det icke
före afkylningen varit Upphettadt öfver den kritiska punkten, och det är
sålunda utan vidare tydligt, att denna spelar en viktig roll vid härdningen.
Just vid den kritiska temperaturen inträffa, såsom Tait, Pionchon
m. fl. visat, de plötsliga förändringar, som stålets längd, dess magnetiska,
termoelektriska och sp. termiska egenskaper undergå vid upphettning.
Att stålets magnetism försvinner vid rödglödgning är ju ett sedan länge
kändt faktum.
En karakteristisk egenskap hos härdadt stål är anlöpningen,
hvarigenom den genom härdningen åstadkomna, med sprödhet förenade
hårdheten modifieras så, att större seghet och spänstighet erhållas.
Anlöpningen, som erhålles genom en eftervärmning till omkring 300—400°
och hvars fortgående visar sig genom bestämda färger, förorsakade af en
tunn oxidhinna, börjar redan vid + 60° (enl. C. F. Rydberg)] en
upphettning till 500° är tillräcklig för att tillintetgöra hvarje spår af
föregående härdning. Vid anlöpning frigöres värme (så att
oxiderings-färgerna uppträda förr vid upphettning af en härdad än af en ohärdad
stålbit), och inträder en sammandragning (som följer samma lagar som
elastisk efter ver kan).
För att förklara dessa företeelser finnes en mångfald teorier, men,
innan dessa omnämnas, måste redogöras för en i hög grad upplysande
studiemetod, nämligen den mikroskopiska metallografien
(strukturbeökrif-ning), hvars tillkomst dateras hufvudsakligen från år 1886 genom d:r
H. C. Sorby, Sheffield, och som numera är föremål för arbete och
intresse från en mängd forskare, såsom Abel, Arnold, Behrens, Campbell,
Howe, Le Chatelier, Ledebur, Mårtens, Osmond, Sauveur, titead,
Wedding m. fl. En litteraturförteckning i den amerikanska tidskriften
»The Iron Age», Jan. 1898, upptager 140 olika arbeten och artiklar i
metallografi; sedan samma tid utges af A. Sauveur i Boston en särskild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
