Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
sätt var, lika godtyckligt var äfven det af ett mycket stort antal an*
vända förfarandet att betrakta det vatten såsom kristallvatten, hvilket
under +100° (eller annan närliggande temperatur) kunde utdrifvas ur
mineralet, men såsom konstitutionsvatten det, som först öfver denna
temperatur bortgick.
På senare år hafva emellertid några undersökningar utförts, hvilka
i hög grad klargöra vattnets förekomstsätt hos de fasta kropparne. Dock
måste medgifvas, att redan sedan lång tid tillbaka data förelågo, hvilka
borde hafva varit tillräckliga för en riktigare uppfattning af vattnets
natur. Särskildt skulle studierna Öfver kristallernas ångtension hafva
kunnat leda till en dylik.
Redan Mitscherlich har visat, att s. k. kristallvattenhaltiga salter
hafva betydande ångtension. Han införde i ett barometerrör en kristall
af glaubersalt och fann, att den afgaf vatten. Dettas ångtryck visade
sig vara endast 5/s s^ stort som det rena vattnets.
I samband med sina arbeten öfver kalciumkarbonatets dissociation
undersökte Debray på 1860-talet äfven dissociationen af ett
vattenhaltigt salt, vanligt fosforsyradt natron, Na2HP04 . 12H20. Detta visade
sig vid bestämd temperatur hafva ett bestämdt ångtryck, som var
oberoende af den mängd vatten, som redan förlorats. Detta konstanta tryck
varar dock endast, tills 5 molekyler vatten bortgått, derefter minskas
tensionen plötsligt, men bibehåller sig, om vatten fortfarande aflägsnas,
äfven nu konstant, fast vid ett lägre belopp. Debray förklarar detta
genom att antaga, att i detta fall en förening med sju molekyler vatten
är förhanden, hvilken har mindre ångtension än den med tolf.
Några år derefter utfördes af Gr. Wiedemann ett större antal
försök med vattenhaltiga sulfat, hvarigenom de af Debray på natriumfosfat
vunna resultaten fullständigt bekräftades. Icke desto mindre bestredos
dessa af Precht och Kraut å ena sidan samt A. Naumann å andra.
Dessa forskare påstodo nämligen, att de vattenhaltiga salterna ingalunda
hade något konstant dissociationstryck och att trycket vore beroende af
salt m ängden.
Wiedemann hade användt så stora saltmängder, att i hans apparat
endast omkring en procent af vattenhalten åtgick för att åstadkomma
maximaltrycket. Härigenom blef inverkan af vexlingar i mängden
salt omärklig. Precht och Kraut togo derföre mindre qvantitet salt,
dessvärre togo de emellertid så litet, att det ej räckte till, för att
åstadkomma maximaltrycket. Vid användning af större eller mindre
mängder kom sålunda trycket att närma sig mera eller mindre till
maximal-trycket, och det var sålunda ganska naturligt, att de icke kunde finna
någon konstant af saltmängden oafhängig tension. Ett annat fel begick
Naumann. Han använde nämligen ej pulveriseradt material utan hela
kristaller, hvilka hafva en jemförelsevis liten yta. Vattenafgif ningen
försiggick derför så långsamt, att den konstanta maximum tensionen först
efter mycket lång tid kunde uppnås. Naumann fann derför icke alls
några konstanta tryck.
Undersökningar af Pareau, Muller-Er zbach m. fl. hafva fullständigt
vederlagt Naumann’^ samt Precht’® och Kraufs invändningar. Debrays
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
