Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
i denna tidskrift. 1896 fann Henry, att ljusstrålarnes verkan på
fotografiska plattor förstärkes, om baksidan af dessa bestrykes med
svafvel-zink, samt att svafvelzinkens inverkan blir densamma, om den genom
ett svart papper skiljes från plattan; han trodde, att detta berodde derpå,
att fluorescerande kroppar utsända både vanligt ljus och Röntgenstrålar.
Niewenglowski fann snart derefter, att svafvelkalcium förhöll sig på
samma sätt. Becquerel profvade sedan ett stort antal fosforescerande
ämnen på deras förhållande i detta afseende och fann i synnerhet
uransarter utöfva en kraftig verkan. Hans första försök bestod deri, att han
lät solljuset inverka på en fotografisk plåt innesluten i en aluminium
-kasett, först utan och sedan med något uransalt utströdt på kasettens
öfre sida. I förra fallet erhölls ingen svarfning vid framkallningen
till och med efter en hel dags exposition, i senare fallet framträdde vid
framkallningen efter 4 ä 5 timmars expositionstid stark svarfning, jå
till och med bilden af ett kopparkors, som befann sig mellan uransaltet
och aluminiumplåten, blef synligt. Han uppfattade detta såsom en
genom solstrålarne förstärkt fosforescens. Men genom en tillfällighet
fann han sedan, att också sådana fotografiplåtar, som legat i aluminium
-kasetten, medan solen ej kunnat belysa denna, i alla fall blefvo svärtade
vid framkallningen, om nemligen uransaltet legat på kasetten. Det var
således uransaltet, som utsändt tillräckligt ljus, för att påverka plåtarne,
och dessa ljusstrålar ha blifvit kallade Becquerelstrålar. Men Becquerel
fann också, att ej blott uransalter utan också metallisk uran är
radioaktiv och detta ännu mera än dess salter. Det vore således en
egenskap, som tillkomme sjelfva uranatomerna.
Men sedan hafva hr och fru Curie funnit pechblende mera
radioaktivt än själfva uran, hvilket häntydde derpå, att i pechblende
måste finnas en mera radioaktiv metall än uran, och de funno genom
omsorgsfull ana-lys, att radioaktiviteten var bunden vid vismuten,
och särskildt visade det sig vid sublimering af vismutsulfat, att den
flyktigaste delen deraf var mest radioaktiv, och de antogo såsom
substrat för denna egenskap en ny metall, som, emedan fru Curie är
polska, kallades polonium. Någon annan kemisk skilnad mellan vismut
och polonium, än att polonium sulfatet är något flyktigare än
vismutsul-fatet, har man ännu ej upptäckt, ej ens med spektroskopets tillhjelp.
Något senare hafva hr och fru Curie i förening med Bémont upptäckt
ännu ett och mycket starkare radioaktivt ämne i pechblendet, och detta
har visat sig vara nära förenadt med barium, och endast derigenom
kunnat skiljas derifrån, att dess klorid är något svårlösligare i sprit än
klorbarium. Genom fraktionerad fällning af de båda kloridernas
vattenlösning med alkohol kan man sålunda erhålla en mer och mer
radioaktiv förening, och hr och fru Curie hafva fått en såda-n, 50,000 gånger
så verksam som uran. Att här verkligen synes föreligga ett nytt
element, bestyrkes deraf, att Demargay i föreningens spektru-m upptäckt
ej allenast bariumlinier utan också alldeles nya ljusa linier, särskildt
en med våglängden 385.5 /Jtta(= milliondels millimeter). Den nya
metallen har af Curie blifvit kallad radium. Fru Curie har utfört
atom-vigtsbestämningar derpå och senast fått talet 174, hvilket betydligt af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
