Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om ozon.
I senaste häftet af Sv. Kem. Tidskrift förekommer under denna
rubrik en uppsats af hr Clas Herlin, hvilken skulle varit ganska
värdefull, om författaren kunnat afhålla sig från att tanklöst jonglera med
de vildaste spekulationer. Han har nämligen haft den oturen att bland
alla tänkbara hypoteser råka få tag i just dem, som — absolut
motsägas af fakta!
Dissociation — det ligger magi i det ordet! Men den stilla
urladdningen dissocierar icke. Den verkar tvärtom associerande på gaser.
Gaser, som utsatts för sådan urladdning, urladda icke elektroskopet,
hvilken egenskap ju eljes alltid utgör kännetecknet på en dissocierad gas.
Gaser, som dissocierats genom röntgenstrålar eller dylikt, förlora sin
dissociation, hvilken eljes behålles ganska länge, vid passagen genom en
ozonapparat[1]. Man kan således omöjligen tänka sig ozonmolekylen som en
syrejon buren af en syremolekyl.
Det är skada för vetenskapen, att hr H. icke meddelat, på hvilken
väg han kunnat påvisa en temperatur af 3—4,000 grader i ozonisatorn.
Detta faktum är nämligen ytterligt intressant och, så vidt jag vet, nytt!
Om förloppet vore sådant, att denna höga temperaturgrad uppnås
och ger en hög dissociationsgrad, som behålles vid den hastiga
afkylningen, så borde verkan af urladdningen ju till en början yttra sig uti
en volymförökning af gasen, hvilken därpå skulle öfvergå i en
kontraktion. Förloppet är i verkligheten motsatt. Elektriciteten attraherar
molekylerna till hvarandra, den spränger dem icke. Detta framgår af en
undersökning af Shenstone & Evans[2], hvilka i fuktig kolsyre- och
ammoniakfri luft af 0° påvisade först en kontraktion, motsvarande en
ozonbildning af ända till 98 % af syret, därpå en dilatation, beroende
på ozonens sönderdelning genom efter hand bildade kväfoxider.
Hade icke dessa hypoteser medtagits, så skulle hr H:s uppsats haft
värde såsom historik. Jag har nämligen gjort en hypotes. Det faller
mig en tanke in. Kanske tillhör det ozonframställningssätt, hr H.
beskrifvit, redan historien. Dess fallande mantel upptages af en ung,
framåtsträfvande metod: ozon genom fluors inverkan på vatten.
H. W.
[1] Villari, Rendic. R. Acc. dei Lincei, Ser. V, Vol. 6 (1), p. 17 o. 48.
[2] Journal of the Chem. Soc. 1898, p. 246.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:31:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svkemtid/1901/0194.html
