Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Af fil. stud. I. Wollgast refererades Clarke och Steiger »Die
Ein-wirkung von Ammoniumchlorid auf verschiedene Silikate». (Z. f. an.
Ch. 29, 338, 1902.)
Sammanträdet den 22 April 1902.
Prof. Cleve höll ett längre föredrag om radioaktivitet och
emanationsförmåga hos radioaktiva ämnen. Dessutom refererade prof. Cleve
en undersökning af L. Kahlenberg rörande ledningsförmåga och
reaktionshastighet hos benzollösning af kopparoleat.
Fil. stud. O. Tenoiv refererade SpiegeVs teori om neutralaffiniteter
(Z. f. an. Ch. 29, 3 6 5, 1902.) Med anledning af referatet yttrade sig
prof. Cleve.
Sammanträdet den 12 Maj 1902.
Docenten D. Strömholm höll ett sammanfattande föredrag om
undersökningar öfver autoxidation.
Elektriska ledningsmotståndet hos stål och
rent järn.
Af Carl Benedicks.*)
På hårdheten af en metall inverka hufvudsakligen de främmande
beståndsdelar, som äro lösta i den ifrågavarande metallen; vidare är det
sannolikt, att kemiskt ekvivalenta mängder af t. ex. väte, kol, kisel,
krom, wolfram etc. förorsaka samma hårdhetsökning, när de förekomma
homogent lösta i järn eller andra metaller.2)
Det har länge varit bekant, särskildt genom Barns1 och StronhaVs
arbeten,8) att elektriska ledningsmotståndet är nära förbundet med
hårdheten och följer dennas förändringar.
Man kan därför vänta, att äfven ledningsmotståndet i hufvudsak skall
vara en funktion af den ekvivalenta mängden löst substans.
De bestämningar af elektriskt ledningsmotstånd, som jag utfört å
Gysinge elektrostål hafva fullständigt bekräftat denna slutsats.
Stål af 8 olika kolhalter undersöktes, af hvilka den lägsta motsvarar
rent wallonjärn; analyserna angifvas i tab. 1 (i %).
J) Ur Öfversikt af Vetenskapsak:s Förh. 1902, n:r 2.
2) Se författarens uppsats i Zeitschr. f. phys. Ghem. 36, p. 529, 1901.
3) G. Barus, Wied, Ann. 7, p. 383, 1879; V. Strouhal u. C. Barns, Wied. Ann.
11, p. 930, 1880.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
