Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
jordmån ännu bättre än vid de Kellner-Böttcherska försöken. Det
sistnämnda är så mycket mera anmärkningsvärdt, som den vid försöken på
Experimentalfältet använda försöks växten, hafre, utmärker sig för en
jämförelsevis kort vegetationsperiod (K. och B. hade användt råg). Likasom
vid de Kellner-Böttcherska höstförsöken förblef superfosfatet till sina
verkningar fullkomligt oberördt af kalkningen, oaktadt denna företogs
omedelbart före sådden.
Odlingsförsöken med benmjöl hafva på Experimentalfältet fortsatts
äfven under sommaren 1902. En försöksserie må här särskildt
omnämnas, emedan den synes ge en antydan, hvar man har att söka ännu
en bidragande orsak till benmjölsfosforsyrans i vissa fall större, i vissa
fall mindre effektivitet. De afsedda försöken utfördes likasom förut med
hafre på sandjord, som gödslades med fosforsyra i olika former, bl. a.
äfven med benmjöl. Dessutom gafs fullständig gödsling med kali och
kväfve. För att utröna, huruvida den form, hvari k väf vet tillföres
jorden, spelar någon märkbar roll, hvilket närmast med anledning af
Prianischnikow’8 omfattande undersökningar rörande fosforiternas
gödslingsvärde a priori icke syntes otänkbart, erhöllo vissa kärl sitt kväfve
uteslutande i form af natriumnitrat, medan andra fingo det till hälften
i form af natriumnitrat, till hälften i form af ammoniumsulfat. Den
totala kväfvehalten var naturligtvis i båda fallen noggrannt densamma.
Det visade sig nu, att den vatten- och citratlösliga fosforsyran
(mono-och dikalciumfosfat) verkade ungefär lika bra, vare sig kvaf vet hade
gifvits på det ena eller andra sättet. Benmjölet åter gaf märkbart större
skörd i de kärl, som erhållit blandadt kväfve, än i dem som erhållit
enbart salpeterkväfve. Skördestegringen uppgick i förra fallet till 89.1,
i senare fallet till 77.5 % af den efter super fosfat erhållna, hvadan alltså
en ökning af omkring 13 % framkallats därigenom, att hälften af
sal-peterkväfvet blifvit utbytt mot ammoniakkväfve. Och detta torde
knappast vara en tillfällighet, ty alldeles detsamma inträffade vid
odlingsförsök med rent trikalciumfosfat, eller med andra ord så snart
fosforsyran gafs i olöslig form. I detta senare fall blef skördeökningen utan
ammoniak 61.7, med ammoniak 78.1 %, i fall skördeökningen efter
superfosfat alltjämt sättes = 100. Det ser alltså verkligen ut, som om
den form, hvari kvaf vet förekommer i marken skulle äga en viss
betydelse för benmjölsfosforsyrans tillgodogörande af växterna. I åkerjorden
är nu som bekant det vanliga förhållandet, att kväfvet samtidigt
uppträder i flera olika former: såsom salpeterkväfve, ammoniakkväfve och
organiskt bundet kväfve. Detta förhållande motsvarar alltså närmast
jordens tillstånd i de försökskärl, som i förevarande fall erhållit blandad
kväfvegödsling. Häri han ligga ytterligare en anledning, hvarför
benmjölet i praktiken ofta gifvit bättre resultat än vid en del af de äldre
kärlförsöken, där kväfvet i regel tillfördes en i sig själf kväfvefattig jord
uteslutande i form af salpeterkväfve. Möjligen står nu påpekade
omständighet också i samband med den af ålder gjorda iakttagelsen, att
benmjöl verkar fördelaktigt på jordmåner, som äro rika på förmultnande
organiska ämnen, äfvensom att dess verkan stegras genom kompostering,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
