Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
fall som i så många andra inom kemien mindre det rent teoretiska
intresset, som fört studiet på området framåt än det praktiska behofvet
att känna deras egenskaper.
I hvarje fall är de s. k. sällsynta jordarternas kemi numera så väl
känd, så många nya fyndorter för jordartsförande mineral upptäckta, att
dessa grundämnen knappast längre göra skäl för epitetet »sällsynta».
Taga vi derjemte i betraktande, att åtminstone några af jordarterna,
nemligen torium- och ceriumföreningar, sedan många år tillbaka varit
föremål för storindustriell framställning, och att ytterjordarne i och för den
Nernsfska lampan redan framställas i betydande kvantiteter, så kan man
säga att ämnet ej längre är så specielt som förr utan torde kunna
påräkna ett mera allmänt intresse.
Af jordartmetallerna är torium det ämne som blifvit bäst studeradt, och
för närvarande kan man säga, att vi känna toriumföreningarna lika väl som
föreningarna af litium, molybden m. fl. temligen allmänt förekommande
kroppar. Innan ännu toriumoxidens förträffliga egenskaper som lyskropp
voro bekanta, hade man redan här i Sverige tagit itu med undersökning
af dess föreningar, och vi känna alla Cleve’® och i synnerhet L. F.
Nil-sorts klassiska arbeten öfver detta ämne. Nilson är kanske den förste,
som till full evidens påvisat, att materialet för hans undersökningar
utgjordes af absolut ren torjord, och mot den af honom gjorda
atomvikts-bestämningen torde knappast några invändningar kunna göras.
Beträffande framställningen af rena toriumsalter synes det sannolikt
att i olika fabriker olika metoder komma till användning, Witt antager
i sitt arbete »Die Chemische Industrie 1894», att i storindustrien såväl
det Nilson’ska förfaringssättet, som grundar sig på toriumsulfatets
Th2S04 + 8H20 större svårlöslighet än sulfatens af de öfriga sällsynta
jordarterna, som Bunsen’ska metoden, hvilken kombinerar denna sulfatets
egenskap med toriumoxalatets löslighet i ammoniumoxalat, komma till
användning. Säkert är, att denna Bunsen’® observation, att
toriumoxa-latet löser sig i Öfverskott af ammoniumoxalat under bildning af
dubbelsalt, under det att de öfriga jordarternas oxalat deri äro olösliga, varit
synnerligen fruktbringande för toriumframställningen i stor skala. En
metod, som jag sjelf användt för framställning af rena toriumtoreningar
i större skala, och som synes mig mycket effektiv, är Cleve® metod.
Cleve använder först utfällning af torium ur neutral lösning genom
kokning rned natriumhyposulfit, hvarefter hyposulfitfällningen löses i HCl.
Genom tillsats af konc. H2S04 till denna lösning erhålles en gelatinös
fällning, som innehåller en blandning af samtliga jordartssulfat. De
öfriga jordartssulfaten gå dock snart i lösning, under det att
toriumsul-fatet öfvergår till vattenhaltigt, tungt, kristalliniskt salt, som är i det
närmaste rent. Framställes häraf hydrat, som löses i HCl, och denna
behandling upprepas en gång till, är torium s ulfatet fullkomligt rent. Jag
känner icke, huruvida denna metod har fått industriel användning.
Nyare metoder för toriumfram ställning hafva utarbetats af
Mulh-mann och hans lärjungar, Urbain m. fl. Muthmann fäller ur
jordartsblandningar ut torium med kaliumkromat, och Urbain1 & metod baserar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
