- Project Runeberg -  Svensk kemisk tidskrift / Femtonde årgången. 1903 /
154

(1889-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

154

De observerade värdena stämma inom försöksfelen med de beräknade
— enligt Eisenberg’8 yttrande är öfverensstämmelsen i betraktande af
de stora försöksfelen öfverraskande god. Beräkningen har ägt rum
enligt formeln:

x = K(a—x) \

där K är en konstant, i föreliggande exempel 19 . x och (a—x) betyda
egentligen koncentrationerna af det absorberade agglutininet i förhållande
till bakteriemängden och af det fria agglutininet i förhållande till den
vätskemängd, som håller detta löst.

Denna formel är alldeles densamma som den, som enligt Nernst’®
undersökningar gäller för fördelningen af benzoésyra mellan två
lösningsmedel, nämligen benzol och vatten. I detta fall är koncentrationen af
benzoesyran i benzollösningen upphöjd till potensen Y2, antydande, att
benzoésyrans molekyler i benzollösning äro dubbelt så stora, som de i
vatten lösning. Enklaste tydningen af ofvanstående ekvation för
agglutininet är således den, att agglutininet fördelar sig mellan de två
lösningsmedlen vatten och bakterieinnehåll, och att agglutininmolekylerna
i vattnet äro ll/2 gånger så stora som i bakterieinnehållet.

På alldeles samma sätt förhålla sig de så kallade amboceptorerna
eller immun-kropparna. Dessa vinnas på följande sätt: Om man
inji-cierar blodkroppar från ett djur, t. ex. en oxe, i ett annat djurs, t. ex.
en kanins ådror, så alstrar kaninen i sitt blod ett hämolysin, som
förmår att hämolysera oxblodkroppar, däremot i allmänhet ej andra
blodkroppar, endast de med oxens närbeslägtade. Uppvärmes detta
hämolysin en timme till 57° C., så förlorar det sin hämolytiska förmåga, men
återvinner densamma, om man tillsätter ett blodserum, t. ex.
marsvins-serum, som ej i och för sig (i motsvarande mängd) förmår hämolysera
oxblodkroppar. Man antar därför att hämolysinet i fråga består af två
delar, en som uthåller upphettning (till omkring 60° C.) och som kallas
amboceptor, och en, som förstöres vid upphettning till 60° C. Denna
senare kallas komplement eller alexin och kan ersättas af kroppar, som
normalt finnas i de flesta blodsera.

Denna amboceptor absorberas nu af motsvarande röda blodkroppar
på alldeles samma sätt, som aggiutininerna af bakterier. D:r Morgenroth
och jag ha gjort några försök med den amboceptor, som fås vid injektion
af oxblodkroppar i kaniner. Dessa kunna med mycket stor noggrannhet
beräknas efter sist anförda formel, som gäller för aggiutininerna. Vid ej
allt för stora tillsatser af amboceptor kan absorptionen i blodkropparna
anses såsom fullständig.

Tillsättes nu ett komplement, så tränger detta också delvis in i
blodkropparna och en reaktion försiggår, hvarigenom hämolysin bildas.
Mängden hämolysin bestämmes genom den mängd hämoglobin, som på
l timme vid 37° C. går ut ur blodkropparna till den omgifvande
saltlösningen vid försök, som i all hufvudsak äro anordnade på samma sätt
som vid undersökningen af tetanolysins giftighet.

Såsom vid all massverkan växer här hämolysinets mängd med såväl
amboceptor- som komplementmängden. Nedan är angifven en serie,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:32:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svkemtid/1903/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free