Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några nya framställningsmetoder och förevisade prof på karborundum,
grafit och siloxicon.
Termiten utgör en blandning af järnoxid och aluminiumpulver. För
att kunna antända massan begagnas en tändsats af bariumsuperoxid och
aluminiumpulver, hvilken låter antända sig redan med en vanlig tändsticka.
Vid förbränningen stiger temperaturen ända upp emot 3,000°.
Förbränningsprodukterna utgöras af korund samt rent stål.
I praktiken utföres förbränningen i koniska deglar, fodrade med
något mycket eldfast basiskt material, vanligen magnesia. I botten på
degeln finnes ett hål, som täckes af en järnplatta, på hvilken hvilar en
asbestskifva och på denna åter ett sandlager. Så snart
förbränningsprocessen är utförd, borttages järnskifvan, hvarefter det smälta stålet urtappas.
Termiten har fått ett mycket stort såväl teoretiskt som praktiskt
intresse. Först och främst därför, att man däri har ett medel att inom
ett mycket litet område åstadkomma en ytterst intensiv temperatur. I
praktiken synes den bland annat komma att få en ytterst viktig
användning vid hopsmältning af järnföremål, t. ex. järnvägsskenor o. d.,
hvarvid fördelen utom i lättheten vid utförandet ligger däri, att vid stället
där hopsmältningen skett blir hållfastheten större än hos föremålet i öfrigt.
Användes i stället för järnoxid, kromoxid eller titansyra i blandning
med aluminiumpulvret, erhålles på ett ytterst enkelt sätt metallisk krom
eller titan.
Framställningen af karborundum eller siliciumkarbid är af mycket
ungt datum (Acheson 1890) och skedde först i ganska liten skala. Numera
tillverkas den emellertid i mycket stor måttstock genom utnyttjande af
elektrisk kraft från Niagarafallen. Fabrikationen sker i långa kistor
fodrade med eldfast lera och fyllda med träkol eller kokspulver. I midten
befinner sig en ledande kolkärna, omgifven af en blandning af kolpulver
och kvarts. I början bortgår kolsyra och för att göra massan porösare
och därigenom underlätta detta blandas den med sågspån. Sedan sker så
småningom bildning af karborundum vid omkring 2,000°.
När en sådan ugn rifves ned, finner man närmast kärnan grafit,
pseudomorf efter karborundum, och uppkommen därigenom, att
karborundum vid hög temperatur afgifvit Silicium i gasform.
Grafit bildas ej, då kol enbart upphettas vid så hög temperatur utan
endast, då det är förorenadt af något ämne, som med kolet kan gifva
en karbid. Grafit bildas sålunda vid tillräcklig upphettning af antracit,
och man kan på detta sätt framställa nästan absolut ren grafit. Om det
använda kolet håller 5 % aska, kommer grafiten blott att hålla 0.05 %.
På detta sätt framställd grafit är vidare mycket beständigare mot
oxidationsmedel samt ännu mera ledande för elektricitet än naturlig grafit
och på grund däraf synnerligen lämplig till kolelektroder.
Siloxicon är ett ämne som bildas, där en blandning af kol och
kvarts upphettas till omkring 2,500°. Det synes hafva den konstanta
sammansättningen C2Si2O, och är ett ypperligt material till utfodring af
’deglar, enär det ej angripes vare sig af sura eller basiska ämnen och
Upphettadt ej förändrar sig förrän uppemot 3,000°, då syre synes bortgå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
