Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
-öfverlagring af gul på blå är gemensam för alla grufvor. Den blå är
den ursprungliga, och dess färg beror på lägre järnoxider. Vid luftens
tillträde blifva dessa högre oxiderade och massan blir gul; tjockleken
af det gula lagret är därför ett mått på huru långt luft och vatten
trängt ned, men har intet att göra med förekomsten af diamanter. Den
blå massan är slipprig och låter lätt smula sönder sig, i synnerhet sedan
■den varit utsatt för luftens inverkan. Utom diamanter förekommer i den
blå breccian mer än 80 olika slags mineralier, af dem flera sällsynta.
Den blå breccian visar inga tecken till eldverkan; kanterna äro
nämligen ej smälta; den eruptiva kraften var därför sannolikt ånga, som
verkade under högt tryck men ej vid hög temperatur. I närheten a£
Kimberley finnas många hål, och det ser ut som om hvarje vulkaniskt
hål voro ventil för sitt eget underjordiska laboratorium, där temperaturen
är jämförlig med den elektriska ugnens, där trycket är starkare än i
våra små laboratorier och smältpunkten högre, där intet syre finnes och
där massor af flytande kol i århundraden, kanske årtusenden, hållit på
att afkylas till smältpunkten.
En kemist kan numera framställa mycket små diamanter, men
naturen, som har till sitt förfogande obegränsadt höga temperaturer,
oerhördt tryck och ett ofantligt material, frambringar utan inskränkning
de stora bländande diamantkristallerna.
Denna hypotes om diamanternas ursprung bekräftas på många sätt.
Askan af förbrända diamanter innehåller alltid järn såsom
hufvudbeståndsdel. Detta är ett stod för Moissan^ teori, att diamanten
af-skilts ur smält järn. Trakten kring Kimberley är märkvärdig för
markens järnhalt, och en sådan anses i allmänhet såsom ett tecken till
diamanters närvaro. Smält järn upptager förutom kol äfven andra ämnen
med färgande egenskaper, såsom kobolt, nickel, krom, mangan, hvilket
kan förklara diamanternas färg.
Huru hafva nu de diamantförande hålen bildats? Crookes antager,
att på tillräckligt djup i jordens inre finnas massor af smält järn vid
högt tryck och hög temperatur, hållande kol i lösning, färdigt att
utkristallisera vid afkylning. Långt tillbaka i tiden hade jordytans
afkylning förorsakat sprickor i de öfverliggande lagren, genom hvilka vatten
trängde ner. Då detta nådde det glödande järnet, öfvergick det till gas,
som hastigt banade sig väg uppåt igen och därunder utgräfde en vertikal
kanal. Men vattenånga i närvaro af smält eller blott rödglödande järn
dissocieras under afgifvande af stora mängder vätgas, tillika med mindre
mängder kolväten af alla slag, flytande, gasformiga och fasta. Om erosionen
till en början framkallades genom vattenånga, så fortsattes den därför
genom andra gaser, och på sådant sätt kunde lätt äfven de vidaste hål i
Sydafrika hafva blifvit urholkade.
(Forts.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
