Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Från den ståndpunkt, Baeyer’s hypotes betecknar, blir det af vikt
att studera formaldehydens kondensation till socker. En bekräftelse från
biologiskt håll utgör ett arbete af Bokorny,1) hvari förf. uppvisat, att
formaldehyd i bunden form, t. ex. i form af bisulfitföreningen, kan
assimileras af vissa växter. Att formaldehyd ganska lätt låter kondensera
sig till socker, har O. Loeiv (1886) först visat, och detta resultat har
nog bidragit till att göra Baeyers hypotes så populär. Man får
emellertid aldrig vid kemisk kondensation af formaldehyd en enhetlig
sockerart, utan E. Fischer kunde visa, att Loeiv’s s. k. formos är en
komplicerad blandning af flera sockerarter, och Fischer var också den förste,
som bland beståndsdelarna i formosen identifierade en med en känd
sockerart, nämligen a-akros eller i-fruktos.
I samarbete med min fra har jag påbörjat en systematisk
undersökning af basers inverkan på formaldehyd. Utan att ingå på
enskildheter, vill jag här omnämna våra hittills vunna resultat.2) Som bekant
öfverföra baser formaldehyd dels i myrsyradt salt under samtidig
bildning af metylalkohol, dels i socker. Redan af föregående arbeten kunde
man se, att de olika baserna ej såsom i en mängd andra fall verkade
proportionellt mot sina hydroxyljoners koncentration, utan här äga en
specifik verkningsförmåga. Loew kunde därför angifva, att kalk
försockrade bättre än baryt. Vid vår kvantitativt genomförda undersökning
har det visat sig, att icke endast med hänsyn till socker kondensationen
utan äfven med afseende på formiatbildningen verka baserna på
specifikt olika sätt, utan att något bestämdt sammanhang tyckes förefinnas
mellan de båda reaktionerna. Kalk t. ex. både kondenserar bättre och
bildar hastigare formiat än hvad fallet är med baryt och natron. I
förbigående sagdt förmedlas båda dessa reaktioner af den del af formaldehyden,
som är närvarande i form af salt, d. v. s. formolat. Kalkens och
barytens specifikt olika inverkan visar sig äfven i själfva förloppet vid
formiatbildningen, i det att baryt liksom alkalierna och andra normalt verkande
baser framkalla en bimolekular reaktion, hvaremot kalkens kraftigare
inverkan följer en annan reaktionskurva och torde få tillskrifvas
komplexbildning med formaldehyd. Sannolikt inträder en sådan komplexbildning
i ändå högre grad hos det bästa kondensationsmedlet, blyhydrat.
För att kunna utröna sockerbildningens förlopp blef det i första
rummet nödvändigt för oss att söka efter en metod, som förde till en
möjligast enhetlig reaktionsprodukt. Man kan nämligen redan på
förhand inse, att kalk i nämnda afseende måste vara ett mindre lämpligt
kondensationsmedel, enär socker lätt angripes i alkalisk lösning. Härvid
inträder dels, såsom Lobry de Bruyn och v. Ekenstein visat, en
ömsesidig omlagring mellan aldoser och motsvarande ketoser, dels förstöres
sockret helt och hållet under syrebildning. I kalciumkarbonat ha vi
funnit ett medel att om än långsamt, så dock regelbundet och med så
få störningar som möjligt försockra formaldehyd, ty reaktionen försiggår
i praktiskt neutral lösning.
1) J. prakt. Ch. II, 36, 272.
2) Ber. d. deutschen ehem. Ges. 38, 2551, 1905.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
