Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
2) Framställning af ammoniak,
Att fritt kväfve och väte under vissa förhållanden kunna förenas till
ammoniak är kändt sedan länge; redan 1846 har Regnault visat, att
nämnda förening äger rum under inflytande af elektrisk gnisturladdning,
och Dorthin visade detsamma om dunkel urladdning, men, såsom
Schönhein påpekat, inträder härvid snart ett jämviktsläge, i det att den bildade
ammoniaken åter sönderdelas. För tekniken är denna metod således
olämplig, utan har man i stället försökt sådana metoder, där föreningen
förmedlas genom ett tredje ämne. 1862 beskref Fleck ett försök,
hvarvid kalkhydrat upphettades till rödglödning, så att dess hydratvatten
bortgick, hvarefter en blandning af kväfve, koloxid och vattenånga leddes
öfver kalciumoxiden. Därvid ägde ammoniakbildning rum. Försöket kan
ock utföras så, att luft ledes genom rödglödande järnrör, fyllda med träkol
och den ur rören kommande gasen sedan ledes genom ett med
kalkhydrat fylldt porslinsrör. Om detta senare hålles vid en temperatur
mellan mörk och ljus rödglödning, så uppstå betydande mängder ammoniak.
Allt beror på den riktiga temperaturen. Kalken tjänstgör här som
katalysator, och äfven andra ämnen kunna användas för samma ändamål.
Med afseende på den tekniska utbildningen af förfarandet att
omvandla luftens kväfve i ammoniak har De Lambilly inlagt förtjänst
därutinnan, att han sökt direkt framställa salter af ammoniak såsom
karbonat och formiat; han har nämligen påvisat, att vid dessa salters
bildning direkt ur elementen blir värmeutvecklingen nästan 20 kalorier
större än vid bildningen af ammoniak. Detta öfverskott på
bildningsvärme betingar ett pius i affinitet, som underlättar bildningen. Därtill
kommer, att man för deras bildning blott behöfver förena koldioxid eller
koloxid med ammoniumhydratets beståndsdelar och låta blandningen,
mättad med vattenånga, passera genom porösa kroppar. Enl. ekv.
N + H34-C02+H20 = CO<QgH4 eller N + H3 + CO + H20=HCOONH4
bilda då 1 vol. kväfve, 3 vol. väte, 2 vol. koldioxid eller koloxid och 1
mol. vatten ammoniumbikarbonat eller ammoniumformiat. Under inverkan
af porösa kroppar såsom pimsten, träkol, benkol, i synnerhet om de äro
platinerade, eller allra helst platinasvamp, följer bildningen af
ammoniumkarbonat eller -formiat redan vid vanlig temperatur. Bästa utbytet ligger
dock för ammoniumbikarbonatet vid 40°—60° och för formiatet mellan
80° och 130°. Tekniskt utföres metoden på det sättet, att luft och
vattenånga omväxlande ledas öfver koks, som i en generator upphettas
till hvitglödning, och att man, allt efter som man vill erhålla det ena
eller det andra saltet, aflägsnar ur gasblandningen antingen koldioxiden
eller koloxiden. Gasernas förening äger rum i med porösa kroppar fyllda
rör, som upphettas till den förut nämnda lämpligaste temperaturen.
Härvid pressas vattenånga samtidigt genom rören. Detta förfaringssätt,
åtminstone försåvidt det afser framställningen af ammoniumformiat, lider
af den olägenheten, att detta salt lätt sönderdelas i vatten och blåsyra.
För att undgå denna olägenhet har Lambilly föreslagit att leda
ammoniakånga, uppblandad med koloxid vid 150 a 180° öfver porösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
