Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Fluor och fluorföreningar.
Flere af kemiens främste mästare, en Schéele, en Gay-Lussac, en
Davy, en ’Berzelius och andra hade ingående befattat sig med fluorens
kemi, och det oaktadt har vår hithörande kunskap varit bristfällig. Detta
har kulminerat i medvetandet om, att man ända sedan Davy’s dagar
nästan utan motsägelse antagit ett element, fluor, hvars egenskaper ingen
kände och som ingen sett. Naturligtvis hade man försökt att rätta detta
missförhållande, men de resultat, som erhållits uppmuntrade ej till
efterföljd. Den af Moissans föregångare, som enträgnast utfört undersökningar
gående ut på framställandet af elementet fluor, var’ Fremy i början på
1850-talet. Det varaktiga och för kommande forskning äfven viktiga
resultat, han nådde, var framställningen af vattenfri fluorvätesyra af det
ursprungligen af Berzelius framställda kaliumfluorvätet.
Moissaris hithörande arbeten började 1884 med undersökningar
rörande fosforns och arsenikens fluorföreningar. Under det att kiselfluorid
ej påverkas af induktionsgnistor, öfverfördes fosfortrifluorid i fosfor och
fosforpentafluorid. Denna senare förening påverkades först af mycket
starka gnistor och sönderdelades därvid antagligen i fosfortrifluorid och
fluor, alldenstund glaset och kvicksilfret synbart angrepos. Här var
alltså den första tämligen säkra indikationen på intermediär bildning af
fri fluor gifven.
Genom dessa mödosamma och, hvad arsenikfluorid beträffar, på grund
af dess stora giftighet äfven farliga undersökningar hade sålunda
visserligen vår kunskap om fluorföreningar väsentligen ökats, men det
egentliga målet var dock ännu beläget i ett aflägset fjärran.
Annorlunda blef emellertid förhållandet vid den elektrolytiska
undersökningen af vattenfri fluorvätesyra. Till att börja med fann Moissan,
liksom Faraday förut gjort, att denna syra ej var någon ledare. Moissan
kompletterade emellertid detta faktum med den för hans fortsatta
forskning på detta område fundamentala iakttagelsen, att syran blir god ledare
genom tillsats af vatten fritt surt fluorkalium, som märkvärdigt nog är
lättlösligt i vattenfritt fluorväte. Denna omständighet jämte företagandet
af elektrolysen vid c:a —■ 25°, äfvensom den tillfälliga omständighet att
det V-formiga platinaröret vid elektrolysen skyddas för angrepp af fluor
genom ett tunnt öfverdrag af fast surt fluorkalium, som spontant bildas,
tillförsäkrade framgång åt experimentet.
Detta nämnda öfverdrag är emellertid väsentligt äfven från en annan
synpunkt. Utan detta går största delen af strömmen ej genom
elektrolyten utan emellan elektroderna och platinacylindern, så att vid båda
polerna både väte och fluor utvecklas, hvilka under små explosioner åter
förena sig till fluorväte, hvarigenom utbytet reduceras till en
obetydlighet. Isoleringen skedde genom flusspatcylindrar. Sedan han ock genom
små konstgrepp lyckats åstadkomma tillfredsställande tätning, erhölls
medelst en ström af omkring 20 ampere och 50 voit 1.5 till 2 liter
fluorgas pr timme.
Det första på antydda sätt anordnade försök, som lyckades, skedde i
juni 1886. Metoden förbättrades sedermera väsentligt genom att utbyta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
