Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
godkänt dessa försök, såsom framgår af ett meddelande i Centralblatt
für die Zuekerimdustrie den 7 sept. 1907, sid. 1311. Åsyftade
invändningar gjordes mot betornas uppvägning till försöket, deras undersökning
(kall vattendigestion) och vissa beräkningar. Här skulle jag vilja göra
en annan invändning, ej vidkommande försöken i Elsdorf, utan påståendet,
att »de melassbildande ämnena till stor del äro svårast att utlaka».
Man har nämligen den åsikten, att de melassbildande ämnena äro lättast
att utlaka. Stod för denna åsikt gifvas i
1. betans och betsaftens beståndsdelar,
2. diflusionsföreteelsen.
Betans och betsaftens beståndsdelar.
Betan består af saftförande celler (parenchymceller), sammanhållna
af intercellularsubstansen (J). Cellens yttersta del, membranen M, har
så pass stora öppningar — kapillärkanaler — för saften, att sockret i
denna kan gå igenom membranen, däremot är den innanför membranen
liggande protoplasman P betydligt tätare och har mycket smärre
kapillärkanaler än den förra, så att sockret ur saften icke kan träda ut genom
exosmos under diffusionen ur det lefvande protoplasmahöljet.
Protoplasman dödas och förändrar sin struktur genom uppvärmning till minst
50° C. och blir då genomsläpplig för de ämnen, som finnas lösta i saften
S, som utgör cellens innersta beståndsdel. Emellan cellerna, och
innesluten af intercellularsubstansen, befinner sig luft L. Af beteellens
beståndsdelar Jean intercellularsubstansen blifva melassbildande, enär den
vid kokning i alkaliska lösningar (kalkhaltig difTusionssaft) öfverföres till
en modifikation af arabinsyra, som gör saften slemartad och sålunda
stor sockrets kristallisation. Intercellularsubstansen är olöslig i vatten
och stannar till största delen i betmassan, endast genom i saften
med-flytande småpartiklar af betsnitsel eller med dessa skulle den kunna,
följa med vid saftens vidare behandling. Dessa småpartiklar och
snitsel-delar fångas emellertid till större del i s. k. pulpfångare, hvadan
intercellularsubstansen, praktiskt taget, icke kommer att verka melassbildande.
De melassbildande ämnena kunna anses vara förhanden i bet saften,
hvilken, utom sockret, enligt analys af Degener, innehåller
Mg2H2P2O80.074^—MgNO80.07i^—CaSO40.044X —Ca(NOs)20.04iX
—KNO30.2ö9,% — K2C2O40.289%— NaC10.260 %
och organiska syror, bundna vid K20, Na20 och Fe203. Pektinsubstanser
och raffinos har Degener ej tagit hänsyn till.
Af dessa ämnen är det, på grund af mängden, hufvudsakligen
alkalisalterna, och däraf klorsalterna mest, som störa kristallisationen,
resp. bilda melassen. Af saftens organiska beståndsdelar (hufvudsakligen
syror, men äfven neutrala och sura salter) bilda flera lösliga alkali- och
kalksalter, hvilka i fabrikationen åtfölja saften och återfinnas i melassen.
Då ägghvita förefinnes, uppkomma under saftens behandling kväfvehaltiga
ämnen, exempelvis asparagin, glutamin, betain och leucin, hvilka också
kunna bilda lösliga kalksalter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
