Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Fasta kroppars lösning i vätskor inträffar mycket lätt, när man
smälter salter för att få dem fria från vatten. Vid den behöfliga höga
temperaturen angripas ofta kärlen och man måste alltjämt se till att
undvika dessa felkällor.
Som bekant hafva vätskor benägenhet att lösa ej blott fasta kroppar
utan också gaser och andra vätskor. Så har Stas utan tvifvel fått
sitt silfver förorenadt med syre, då han smälte det i en oxiderande
omgifning. Vid hans metod att hastigt afkyla silfret genom indoppning
i kallt vatten kunde syrgasen ej komma ut. Det fel på 0.0 5 X, som
förekommer i hans atom viktsbestämning på klor, måste bero härpå, ty
han antog silfret vara rent och att viktsökningen vid förvandlingen till
klorid representerade den tillkomna kloren. Denna svårighet har först
vid nyare arbeten kunnat öfvervinnas, i det man på det sorgfälligaste uteslöt
allt syre och verkställde smältningen antingen i vakuum eller i vätgas.
Beträffande de för sådana arbeten, som här äro ifråga, lämpligaste
vågarne, erinrar förf. om den ofta återkommande frågan: »Hvilka
underbart fina vågar ni måste hafva för att väga atomer.» I verkligheten är
hvarje god våg, som ger konstanta resultat, tillräcklig. De vanliga
vägningsfelen härröra från växlande uppdrift hos luften och den föränderliga
hygroskopiska och elektriska beskaffenheten hos de vägda kärlens yta.
Dessa fel kunna ej» rättas ens genom de dyraste och känsligaste vågar
utan måste elimineras genom särskilda försiktighetsmått i afseende på
de använda kärlen. Landolfs beundransvärda och betydelsefulla arbete
ger ett slående bevis för detta förhållande. Vägningar borde alltid
utföras genom substitution, i det man såsom taravikter väljer kärl, som
noga likna det, som innehåller substansen. Vågens egen roli är nästan
alltid den noggrannaste delen af operationen.
En af de efterhängsnaste felkällorna vid allt kvantitativt arbete är
den oförmodade närvaron af hygroskopiskt vatten. Detta allestädes
närvarande ämne kan ej lätt påvisas genom kemiska reaktioner och föranleder
ofta ingen väsentlig ändring i det yttre utseendet hos den substans, hvari
det förekommer. För att visa det farliga inflytandet af denna skenbart
så oskyldiga förorening vilja vi fästa oss vid ett enskildt fall. Det gäller
t. ex. att bestämma nickels atomvikt genom en brombestämning i
nickel-bromid, och i det analyserade saltet finnes, låt vara, O.iX^O. Denna,
jämförelsevis ringa mängd förorening skulle höja det ur försöken
resulterande värdet på nickels atom vikt med 0.2 2 enheter, nämligen från
58.71 till 58.93, eller med mer än 0.3 %\ Vore däremot samma mängd
koboltbromid inblandad i nickelbromiden, så blefve felet blott V700 a^
nyssnämnda siffra, nämligen 0.00 0 3 %, ett fel, som alldeles kan lämnas
åsido. Uppenbarligen är därför vattnets aflägsnande ett af de viktigaste
experimentella problemen för en noggrann analytiker.
Denna svårighet har öfvervunnits vid Harvard-universitetet, i det att
man så småningsom utbildat en enkel och tillfredsställande apparat, som
borde komma till användning i hvarje kvantitativt laboratorium. Den består
af ett svårsmält glasrör, som på ena sidan passar i ett rör af lättsmält
glas, hvilket på sidan har en säcklik utblåsning (se fig. 3 sid. 182). Ett
afvägningsrör placeras vid ändan af det senare röret och proppen till röret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
