Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
endast assimilera kväfve! i form af nitrat, ligger den tanken nära, att
växternas behof af kväfvegödsling vid ett visst tillfälle står i någon
relation till huru mycket nitratkväfve jorden under vegetationen innehåller.
I vara fältförsök ha vi nu ett godt tillfälle att iakttaga kväfvets verkan
och växternas behof af detta ämne; det vore nu af vikt att vid sidan
häraf använda en analytisk metod, som lätt och säkert angaf hur mycket
assimilerbart kväfve samtidigt stått växterna till buds under växttiden.
Genom att analytiskt under hela vegetationstiden följa halten af
nitratkväfve i åkerjorden, vore det i så fall möjligt att förklara en hel mängd
viktiga spörsmål, t. ex. hvarför kväfvegödseln reagerar så olika vid olika
jordar eller m. a. o. hvarför vid en jord stora mängder, vid en annan
mindre, jå, ibland knappast kväfvegödsel alls lönar sig.
Fenolsvafvelsyremetvden.
För detta ändamål har jag under innevarande sommar med stor
fördel betjänat mig af en kolorimetrisk metod, sorn jag vill kalla för
fenolsvafvelsyremetodm. Densamma är först angifven af Grandval och
Lajoux^) för bestämning af små mängder salpetersyra i vatten. Metoden
beror därpå, att nitrater vid behandling med fenolsvafvelsyra i öfverskott
bilda pikninsyra och att denna vid behandling med vatten och
ammoniak ger ett starkt gulfärgadt ammoniumsalt. Nitriter ge, som man
lätt kan öfvertyga sig, icke denna reaktion.
Det är, så vidt jag vet, O. Reitmair i Wien,2) som först användt detta
förfaringssätt för att bestämma salpetersyrehalten i åkerjorden; han har
utbildat ett kolorimetriskt förfaringssätt, som jag i väsentliga delar funnit
synnerligen användbart. Reitmair framställer den för metoden behöfliga
kolorimetriska skalan på följande sätt: »7.22 gr. kalisalpeter (motsvarande
1 gr. N) lösas i 1.000 kbcm. destilleradt vatten (lösning I); 50 kbcm.
afpipetteras och bringas likaledes på l liter (lösning II); 100 kbcm. af
denna lösning utspädas likaså till l liter (lösning III). Af den
sistnämnda lösningen håller alltså hvarje kbcm. 0.005 mgr. N. Man öfverför
nu af denna sista lösning följande mängder i glasskålar och indunstar
till torrhet på vattenbad: l kbcm. (= 0.005 mgr. N); 1.5 kbcm. ( = 0.0075);
2 kbcm. ( = 0.01 mgr.); 2.5 kbcm. ( = 0.0125 mgr.); 3 kbcm. ( = 0.015
mgr.); 4 kbcm. (=0.02 mgr.); 5 kbcm. (=0.025 mgr.); 6 kbcm (=0.03
mgr.) och 8 kbcm. (=0.04 mgr.). Därefter försättes återstoden med
l kbcm. fenolsvafvelsyra (100 gr. xx:illiserad fenol, löst i 900 gr. H2S04),
och genom att behörigen vrida skålen blir återstoden fullständigt
fuktad. Därefter utspädes med c:a 5 kbcm. vatten, hvarefter c:a 15 kbcm.
5 X~ig ammoniak tillsättes (då gulfärgning uppkommer). Nu öfverföres
innehållet i hvarje skål i en tjockväggig glasståndare (»eprouvett») med
ett märke på 50 kbcm. och vätskan utfylles till 50 kbcm.; en dylik
glasståndare med dest. vatten (O.oooo mgr. N) fullständigar skalan. —
För utförandet af kväfvebestämningen låter Reitmair 100 gr. jord under
upprepad omskakning stå med 200 kbcm. vatten under l timme, därefter
’) C. r. 101 (1855) sid. 62, se ock de Koninck; Ghem. Analys II, 507.
2) Privatmeddelande våren 1906.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
