Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
rörelse, »reaktion», är omöjligt; alla omsättningar måste upphöra, såsnart
jämviktstillståndet är uppnådt. Man måste således definiera kemiska
kraften så, att den är noll vid jämvikt och har ett positivt värde, så
snart en omsättning inträder. I analogi med mekaniken försökte man
först att införa reaktionshastigheten som ett mått på kraften. Denna
definition visade sig emellertid olämplig, emedan den kemiska
reaktionshastigheten beror på många omständigheter, t. ex. katalysatorer, som
ingenting ha med den kemiska kraften att göra.
Först varit Hoff lyckades uppställa en lycklig definition på
affini-teten, hvilken, på samma gång den tar hänsyn till alla gjorda erfarenheter,
äfven tillåter en mätning i absolut mått. I fysiken är det brukligt att
mäta den kraft, med hvilken en företeelse förlöper, därigenom att man
medels en motkraft förhindrar förloppet. Är motkraften liten, segrar
systemets drifkraft och alstrar genom öfvervinnandet af motkraften ett
arbete; detta är desto större, ju större den öfvervunna kraften är. Detta
arbete uppnår sitt maximala belopp, om motkraft och drifkraft äro lika
stora. Så är t. ex. det arbete, som kan vinnas vid afdunstning af vatten,
desto större, ju större det tryck är, hvilket ångan måste öfvervinna.
Vid afdunstningen vinnes det maximala arbetet, om det öfvervunna
trycket är lika med ångans eget mättningstryck. Varit Hoff definierade
därför en kemisk reaktions affinitet på följande sätt: Affiniteten vid en
reaktion, vid hvilken grammolekylära mängder omsättas, är det maximala
arbete, som omsättningen kan uträtta. Genom denna definition af
affini-teten som en arbetskvantitet blir en kvantitativ jämförelse med elektriska
och termiska storheter möjlig. Vid sådana reaktioner, som förlöpa under
volymsändring, ha vi att göra med både inre och yttre krafter; med
affinitet menas blott det arbete, systemets inre krafter utföra. Vid
reaktioner mellan fasta och flytande kroppar kunna de yttre krafterna
negligeras, vid reaktioner mellan gaser måste en korrektion införas för det
uträttade yttre arbetet.
Vid det första påseendet kunde man tro, att det maximala arbete,
som en kemisk reaktion kan utföra, är lika med den värmemängd, som
utvecklas, om reaktionen förlöper utan att förrätta arbete. Enligt
termodynamikens första hufvudsats är ju en värmemängd ekvivalent med ett
visst arbete. Termokemisterna Julius Thomsen och Marcellin Berthelat
hafva också uppfattat värmeutvecklingen vid kemiska reaktioner som ett
mått på reaktionens drifvande kraft. Enligt den Berthelofska, principen
»Principe du travail maximum» inträder af alla möjliga reaktioner
alltid den,, som är förbunden med den största värmeutvecklingen. Denna
regel visade sig i många fall stämma med erfarenheten, men man fann
emellertid åtskilliga afvikelser. Den första hufvudsatsen säger nu
ingenting om, huruvida man under alla omständigheter kan fullständigt
omvandla en värmemängd i arbete. Vi måste därför taga andra
hufvudsatsen till hjälp. Vi införa följande beteckningar: Vid reaktionen eller
omvandlingen af systemet I i systemet II beteckna vi med U den
härvid uppträdande totala energiförminskningen, med A det maximala arbete,
som vid denna reaktion kan erhållas, med Q den värmemängd, som
utvecklas, om reaktionen förlöper under afgifvande af det maximala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
