Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
disintegrations- eller desaggregations-hypotesen till förklaring af
nyssnämnda fenomen och omvandlingar, jämte en deduktion af de lagar,
genom hvilka dessa regleras.
Till förklaring af Röntgen-strålarnas egenskap att vid sin gång genom
gaser meddela dem förmågan att urladda elektriskt laddade kroppar hade
R. redan 1896 tillsammans med J. J. Thomson deltagit i utarbetandet
af den bekanta teorien, att strålarna i den ursprungligen oledande gasen
föranleda uppkomsten af ett antal positivt eller negativt laddade partiklar
eller med andra ord åstadkomma gasens ionisering.
Något senare anställde R. en detaljerad jämförelse mellan
Röntgenstrålarna och de 1896 af Becquerel upptäckta, efter honom benämnda
Becquerel- eller uranstrålarna samt påvisade, att ionteorien äfven är
tillämplig vid förklaringen af de olika urladdningsfenomen, som framkallas
af uranstrålarna.
Som bekant hafva för undersökning af strålningen från radioaktiva
ämnen företrädesvis tre metoder kommit till användning, grundade dels
på strålarnas fotografiska verkan, dels på af dem framkallade
fluorescensfenomen, dels och slutligen på deras förmåga att ionisera de gaser, genom
hvilka de passera. Af dessa metoder erbjuder den sistnämnda, som i
väsentlig mån utarbetats af R., det mest exakta sättet att jämföra
strålningarnas intensitet och sålunda kvantitativt studera strålningsfenomenen.
Det är äfven R. förtjänsten tillkommer att först hafva påvisat den
kvalitativa olikheten mellan de från radioaktiva ämnen utsända strålarna.
Han fann 1899, att en del af uranstrålarna äro lättare absorberbara,
medan en annan del absorberas mindre lätt. För de förra föreslog han
benämningen α-stålar, för de senare β-strålar samt betecknade i
anslutning härtill den följande år af Villard upptäckta tredje strålningstypen
såsom γ-strålar.
Det visade sig sedermera, att icke blott uran utan äfven thorium,
— hvars radioaktivitet 1898 påvisats af C. G. Schmidt — det samma
år af makarna Curie upptäckta radium och det 1899 af Debierne
upptäckta aktinium (Giesel’s »emanium») samtliga utsända alla dessa tre
olika slag af strålar, hvaremot det af m:me Curie 1898 upptäckta
polonium länge ansågs karakteriseradt af α-strålning enbart, till dess senare
(1905) J. J. Thomson äfven här påvisade ett slags lätt absorberbara
β-strålar af ringa hastighet, de s. k. δ-strålarna. Thoriumstrålningens
natur har varit föremål för en särskild undersökning af Rutherford och
Grier (1902).
Medan β-strålarnas egenskaper och särskildt deras förhållande att
ändra riktning i ett magnetiskt fält redan från början och af flera
forskare gjordes till föremål för ett ingående studium, förblefvo α-strålarna
jämförelsevis mindre kända, ända tills R. upptäckte och utredde deras
stora betydelse för radioaktivitetsfenomenet, hvilken framgår redan däraf,
att större delen af den energi, som utgår i form af ioniserande strålar,
härrör just från dem.
Till en början ansåg man, att α-strålarna i motsats till β-strålarna
icke påverkas af den magnetiska kraften. R. visade emellertid (1903),
att äfven α-strålarna devieras af ett magnetiskt eller elektriskt fält, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
