Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
radiumemanationen (1903). Äfven aktiniumemanationen har sedermera
kunnat erhållas i flytande form. Ett ytterligare stöd för R:s uppfattning
lämnade Ramsay och Collie, som 1904 vid sina studier öfver
radiumemanationen efter flera fruktlösa försök slutligen lyckades visa, att denna
utmärkes genom ett karakteristiskt spektrum.
Icke mindre viktig än R:s upptäckt af thoriumemanationen är den
undersökning, hvarigenom han påvisade och isolerade dennas
modersubstans, det s. k. thorium-x. Crookes och strax efter honom Becquerel hade
(1900) funnit, att man med kemiska medel kan från uran afsöndra ytterst
ringa mängder af en substans — af Crookes kallad uranium-x — med
stark fotografisk aktivitet, medan samtidigt uran själft förlorar sin förmåga
att inverka på den fotografiska plåten. Becquerel hade därvid iakttagit,
att uranium-x med tiden förlorar sin aktivitet, under det att samtidigt
uran tvärtom återvinner sin. År 1902 konstaterade Rutherford och Soddy
analoga företeelser hos thorium endast med den skillnad, att
förhållandena här äro något mera komplicerade. De funno därjämte, att det genom
thoriumhydratets upprepade utfällning med ammoniak från thorium
isolerade thorium-x utsänder en riklig emanation, men att däremot
modersubstansen helt och hållet förlorat sin emanationsförmåga. Häraf kunde
den betydelsefulla slutsatsen dragas, att thoriumemanationen icke är en
direkt produkt af thorium själft utan af thorium-x, hvilket senare således
är att uppfatta som ett intermediärt öfvergångsstadium mellan thorium
och dess emanation.
I samband härmed utförde R. och hans medhjälpare en omfattande
serie af noggranna mätningar öfver den hastighet, hvarmed
radioaktiviteten af- resp. tilltager såväl hos uranium-x och thorium-x som hos deras
modersubstanser, och konstaterade därvid, att x-substanserna fullständigt
förlora sin aktivitet under samma tid, som modersubstanserna behöfva
för att återvinna sin, samt att därefter hos dessa senare ett tillstånd af
radioaktiv jämvikt inträder. Detta leder till den slutsatsen, att i
uran- och thoriumföreningarna en kontinuerlig nybildning och en lika
kontinuerlig sönderdelning af aktiv substans äger rum, processer som å ena
sidan måste vara af kemisk natur, eftersom produkterna till sina kemiska
egenskaper äro olika de ursprungliga substanserna, men som å andra
sidan i flera afseenden skilja sig från hittills kända kemiska reaktioner,
framför allt genom sin indifferens gent emot äfven mycket vidtgående
ändringar i de fysikaliska och kemiska villkor, under hvilka processerna
försiggå.
På grund af analogien mellan thorium och aktinium förutsade
R. (1904), att en intermediär produkt motsvarande thorium-x äfven borde
finnas i aktinium. Senare undersökningar af Giesel och Godlewski hafva
bekräftat denna förutsägelse.
Såväl radium som thorium och aktinium, d. v. s. samtliga de
element, hos hvilka en emanation blifvit iakttagen, hafva förmågan att hos
i närheten befintliga kroppar framkalla öfvergående radioaktivitet. Denna
märkliga egenskap iaktogs 1899 hos radium af makarna Curie, nästan
samtidigt och oberoende af dem hos thorium af Rutherford och 1903
hos aktinium af Debierne. R. påvisade, att denna »induktionsaktivitet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
