Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
tjärorna äfven uppvisa skiljaktigheter på grund af sättet för deras
uppsamling och efterbehandling, således, skiljaktigheter som äro naer eller
mindre tillfälliga. För att i en fraktionsanalys tjärans individualitet
tydligast skall framkomma är det därför icke likgiltigt, hur
fraktionsgränserna tagas och analysen uppställes. Valet af fraktionsgränsen och
uppställningen bör vara sådan, att tillfälliga beståndsdelars inflytande
möjligast elimineras. Jag vill då först precisera hvad jag förstår under
tillfälliga beståndsdelar.
Tjära innehåller som bekant alltid vatten. Mängden häraf kan
delvis vara beroende på tjärans egenskaper i allmänhet, men först och
främst på sättet för hennes vräkning eller om hon t. ex. blifvit hvad
man kallar kokt. Vattnet är därför en tillfällig beståndsdel. Dock, icke
endast vattnet utan äfven lågkokande oljor äro beroende på
tillfälligheter, såsom på hvar man sätter gränsen mellan tjära, träolja och
råter-pentin, vidare på om tjäran är kokt, eller, då tjockare tjära blandas med
träolja (som fallet är vid milugnstjära), på blandningsförhållandet.
Vattnet har naturligtvis betydelse för tjärans handels värde, så ock är halten
flyktigare oljor af stor betydelse för vissa ändamål. De böra därför
angifvas i procent af hela tj är mängden, men de öfriga tjärfraktionerna, som
så att säga just utgöra den individuella stommen i tjäran, uttryckas på
för jämförelse mycket lämpligare sätt, om de angifvas i procent af hvad
som återstår sedan vattnet och de flyktigare beståndsdelarna fråndrages.
Den första frågan blifver då, hvar man bör sätta gränsen för dessa
beståndsdelar. Jag har satt den till 100° vid 25 mm., hvilket motsvarar
c:a 190° vid 760 mm. Detta är ungefär gränsen för sämre svensk
terpentin. Valet af nästa fraktionsgräns är svårare att träffa. Vid
orienterande försök trodde jag mig hafva funnit, att tjäran vid c:a 175° 25
mm. ganska plötsligt ändrade natur. Att detta äfven är fallet och att
därigenom äfven 175° får ett visst berättigande framgår af tabell l å
följande sida.
A är en milugnstjära, som står daltjärorna mycket nära. B. är en
ganska dålig kolugnstjära. Fast således mycket olika tjäror jämförts, se
vi, hur samma grundkaraktär genomgår dem bägge och att efter
fraktionen 170°—180° egentliga vikten språngvis ändrar sig. Vid B är
språnget visserligen mindre skarpt, men man må ju ändå förundra sig öfver
att det kan framträda så tydligt vid en så individrik kropp som tjäran,
där hvarje särskild individs eg. vikt inverkar på medelegentliga vikten.
En viskositetsbestämning har äfven visat, att under det den mellan
150°—160°—170° är nära konstant vid 170°—180° plötsligt stiger upp
till det dubbla.
Nästa fraktion har jag tagit till 240°, och kan denna gräns anses
ganska naturlig, emedan vi enl. de intressanta undersökningarne af
Klason och Köhler veta, att det är vid denna temperatur som hartssyrorna
i rikligare mängd börja öfvergå. Gränsen sammanfaller äfven ganska
nära med den af Klason, Köhler & Friedemann antagna 250° vid 30
mm. Återgå vi till tabellen, se vi äfven hur denna temperatur är
utmärkt genom ett skarpt språng i eg. vikten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
