Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
metoden är, att det af sådan salpetersyra erhållna ammoniumnitratet är
fritt från svafvelsyra. Det vanligen vid koksverken framställda
ammo-niurnsulfatet kan endast med vissa inskränkningar användas för
jordbruket, eftersom sulfat äro skadliga för växterna.
Birkeland’s och Caro-Frantis metoder gå ut på att tillföra det fria
kväfvet, som ju är skäligen värdelöst, energi och därigenom öfverföra det
till nitrat, i hvilket det bundna kväfvet har ett värde af c:a l kr. pr
kilogram. Den katalytiska metoden går i stället ut på att taga redan
bundet kväfve, som alltså innehåller mera energi än salpetersyran gör,
och låta detta förlora en del af sin energi. Nu finnes det i naturen
stora mängder bundet kväfve, exempelvis i stenkolen. Om detta kväfve
på den katalytiska vägen öfverfördes till salpeter i stället för att som
nu värdelöst släppas ut i luften, skulle man därjämte vinna andra
viktiga fördelar. Stenkol innehåller ganska mycket svafve], som vid
förbränningen ger svafveldioxid. Den genom stenkolets förbränning
uppkomna Svafvelsyrligheten angriper och förstör en mängd föremål,
däribland alla bronsstatyer, hvilka i det fria numera aldrig erhålla den
vackra blågröna patinan af karbonat, som de i forna tider ägde, utan i
stället ett svart öfverdrag af kopparoxid. Äfven freskomålningar
förstöras snart nog af svafvelsyran. På samma sätt ingriper denna
biprodukt af stenkolsbränningen i hela vårt lif på ett mindre angenämt sätt.
För att råda bot på denna olägenhet vore det ett godt sätt att förbjuda
bränningen af annat än förkoksadt stenkol, som voro i det närmaste
svafvelfritt, och tillgodogöra sig svafvelsyran och ammoniaken
fabriksmässigt. Att öfverföra all den erhållna ammoniaken till sulfat, som nu
är brukligt, går dock icke för sig, eftersom växterna icke tåla vid mycket
sulfat. Tillverkningen af ammoniumnitrat enligt talrs metod skulle
däremot vara lämplig.
Andra kväfvekällor äro exkrementerna. Hvarje människa afskiljer
årligen buridet kväfve till ett värde af 5 kronor. Detta skulle för hela
Sveriges befolkning göra 30 millioner kronor årligen. Torf innehåller ’
l å 2 % ammoniak.
Man kan fråga, om det icke är bättre att spara på de ofantliga
mängder energi, som åtgå till bindandet af det rena kväfvet enligt
Birkeland s och Caro-Frantts metoder, genom att tillgodogöra det redan bundna
kväfvet. Ty hvad är slutligen den mänskliga kulturen? Består den
icke i uppnåendet af den största möjliga utnyttjningskoefTicient för
energien, så att så litet däraf som möjligt må förslösas?
Efter föredraget var professor Ostwald inbjuden till ett talrikt
besökt samkväm i festvåningen på Hotell Fenix.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
