Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
höjande af den svenska jordens bördighet och för att från den erhålla
rikare skördar.
I Tyskland användas numer årligen omkring 2,4 mill. d. t.
kalisalter, hufvudsakligen kainit, men på de sista åreti har värdet af de
koncentrerade salterna alltmer beaktats. Sedan 1899 har
kaliförbrukningen dubblats.
Början till den storartade kemisk-tekniska industri, som nu är
byggd på kallsaltgrufvornas produkter, gjordes af professor d:r Frank,
som år 1861 i Stassfurt anlade en fabrik för tillverkning af klorkalium,
hvilken följdes af en mängd kemiska fabriker, som uppstått i den nära
Stassfurt på Anhalts område belägna Leopoldshall.
Ungefär samtidigt fastades jordbrukarnes uppmärksamhet på
kali-salternas värde. Rimpau-Cunr&u och Schulz-Ijupitz stå alltid som det
moderna jordbrukets pionierer. De började 1865 använda kalisalter på
möss- och sandjord samt bevisade snart det nya gödselmedlets värde.
* I femton år låg brytningen af kalisalter ensamt i händerna på
preussiska och anhaltska staternas regeringar till dess år 1868
saltmonopolet upphäfdes i Preussen, hvarigenom det blef möjligt grunda nya
bergverksföretag. Genom företagna djupborrningar fann man, att utom
i Magdeburg—Halberstädterbäckenet det äfven fanns brytnings värda
kalisaltlager i Hannover, Braunschweig, Timringen m. fl. trakter i
Tyskland och småningom har anlagts mer än ett femtiotal saltverk ai större
eller mindre betydelse, hvilka sedan mer än 25 år äro förenade i ett
syndikat med säte i Leopoldshall-Stassfurt, som har om hand
försäljningen af produkterna från bergverken och de till dem hörande kemiska
fabrikerna samt alla gemensamma sträfvanden att befordra höjningen
af syndikatets produkter.
När man på järnväg norrifrån reser till Stassfurt, passerar man
Elmen-Salze med ett stort graderverk, som med sina höga ris-fyllda
ställningar, naturligen tilldrager sig främlingens uppmärksamhet.
Länge dröjer det ej, innan man ser en mängd skyhöga skorstenar
resa sig i höjden och mellan dem stora fabriksbyggnader och hvita
kullar, som man sedan finner utgöra affall från saltgrufvorna och
fabrikerna i Stassfurt, där tåget stannar.
Först går man till syndikatets ståtliga administrationsbyggnad för
att utverka tillstånd att bese någon af grufvorna och, om detta
medgifves, fortsattes i sällskap med en sakkunnig tjänsteman till något af
bergverken. Vid mitt besök i Stassfurt fördes jag till schakt III
Fried-richshall, tillhörigt »Herzoglich Anhaltiscbe Salzwerke». Framkommen
dit får man ikläda sig grufdräkt, hvarefter man är färdig gå ned i
grufvan. Detta sker i en stor med elektrisk kraft drifven elevator, i hvilken
de fyllda vagnarna uppfordras och de tomma nedforslas i grufvan. Väl
nedkommen ett eller annat hundratals meter under jorden får man
vandra i en labyrint af gångar och stora salar.
Från schaktet drifvas nämligen fram hufvudorter ända in i
kali-saltlagren och från dem utgå s. k. fält- eller sträckorter, som följa
lagrens strykningsriktning, hvilka här och hvar vidgas till brytningsrum
med en bredd af ända till 10 meter och stundom en höjd af 10 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
