Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
handlingar innehålla endast nya beräkningar af dessa analyser. Det har
emellertid visat sig, att alla dessa beräkningar äro fullständigt illusoriska.
Särskildt W. A. Noyes och Ph. A. Guye ha påpekat, att man
gentemot den gamla metoden för beräkning af det »sannolika felet» och det
sannolikaste värdet på en atom vikt kan framställa de allvarsammarste
invändningar. Särskildt atomviktsbestämningar äga konstanta fel, vida
Öfverstigande de >-sannolika» felen, d. v. s. de fel, som uträknas enligt
probabilitetskalkylens principer och medelst hvilka »vikten» af ett resultat
uppskattas. Vid atomviktsbestämningar spela utgångsmaterialets och
slutproduktens renhet en synnerligen afgörande roll, men vid användning af
probabilitetskalkylen tilläggas dessa viktiga saker ingen betydelse. Då
man skall taga medeltalet af siffror, erhållna af olika forskare, duger det
således ej att tilldela de olika resultaten värden, svarande mot det enligt
minsta kvadratmetoden beräknade sannolika felet. Man har t. ex.
funnit, att en tidigare forskares metoder varit behäftade med konstanta fel, som
man vid den senare undersökningen lyckats eliminera. De tidigare
siffrorna böra då ej medtagas i medeltalet. Det kan ju göras den
invändningen, att äfven den senare undersökningen kan innehålla konstanta fel,
som möjligen ha motsatt tecken mot den tidigare undersökningens fel.
Toge man nu medeltalet, skulle dessa fel taga ut hvarandra. Men vi
äro ej berättigade att medtaga siffror, som vi veta vara behäftade med
konstanta fel blott därför, att de möjligen kunna kompensera okända fel.
Vi måste uppställa andra principer för ut välj ning af de sannolikaste
värdena. Om två forskares siffror äro öfverensstämmande, så böra
afvikande resultat, som erhållits af en tredje forskare ej medtagas. Det
viktigaste kriteriet på ett värdes sanning ligger i öfverensstämmelse mellan
flere af hvarandra fullständigt oberoende metoder. Vid
atomviktsbestämningar bör man analysera material af så olika härkomst som möjligt,
använda olika reningsmetoder, olika analysmetoder o. s. v. En
glänsande illustration till betydelsen af att använda olika metoder är
historien om grundämnet argon. Lord Rayleigh upptäckte ju detta ämne på
grund däraf, att han bestämde tätheten dels af atmosfäriskt, dels af
medels kemiska metoder framställdt kväfve.
De Stas’ska atomviktsbestämningarna ha först under det gångna
decenniet öfverträffats. De moderna atomvikterna härröra hufvudsakligen
från två kemistskolor: den amerikanska under ledning af Th. W. Richards
vid Harvard University i Cambrigde, Mass. U. S. A. och skolan i
Geneve under ledning af Ph. A. Guye. De amerikanska forskarna ha
förbättrat de gamla kemiska analysmetoderna; forskarna i Geneve ha
användt fysikaliska metoder, nämligen bestämning af gastätheter. Vi ha
således numera två principiellt fullständigt olika slag af
atomviktsbestämningar.
På grundvalen af Stas’ atomviktsbestämningar, Regnaults och
Avo-gadros mätningar af gastätheter fann man i midten af förra
århundradet, att gasernas molekularvikter voro proportionella mot gastätheterna.
Man uppställde den Avogadro’ska lagen: Olika gaser af samma tryck, volym,
•och temperatur innehålla samma antal molekyler. Kombineras denna lag
med Boyles och Gay-Lussacs lagar, erhålles den bekanta gaslagen p. v—R. T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
