Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
kristallografien, hafva en utpräglad långprismatisk eller finstänglig
habitus och besitta den betydande hårdheten 6—7. Detta hårda och
svårsmälta mineralämne, som enligt andra uppgifter äfven bildas i eldfasta
lertegel, utgör utan tvifvel en af den keramiska industriens viktigaste
substanser.
Mellor har äfven funnit, att sillimanitkristaller kunna komma till
utveckling i sådana porslinsarter, som tillsatts med blysilikat och
därefter endast upphettats till 1,150—1,200° C, och förmodar, att i detta fall
blyglaset genom katalytisk inverkan framkallar bildningen af sillimanit.
Mikroskopiska undersökningar af mjuka porslinsarter (frittporslin
och benäkta porslin) refereras också af Mellor men utan angifvande af
några iakttagelser öfver sillimanit i dessa.
Enligt Mellor inverkar den smälta fältspatflussen på två sätt på
lersubstansen i porslinsmassan: dels genomdränker den densamma, då
den intränger i dess porer, dels löser den upp en viss kvantitet af leran.
Om den tillsatta leran i motsats mot kaolinet har en lägre smältpunkt
än fältspaten, sä blir förhållandet komplicerad t, men eljest fyller den
olösta lersubstansen som ett fint gallerverk upp glasmassan i det färdiga
porslinet. I detta ha emellertid de långsamt förlöpande kemiska
reaktionerna icke kommit till jämnvikt, hvilket är anledning till att
blandningar af porslinsmassa af samma kemiska sammansättning kunna
förhålla sig mycket olika vid bränningen. Därvid förändras äfven
fluss-medlet, allteftersom det hinner lösa upp de svårsmältare blandningarna.
Så är fältspatflussen lättsmältare, sedan den löst upp litet Jcvarts, och
en blandning af Jcvarts- och kaolin är mindre eldfast än hvar och en
af dessa komponenter särskildt.
I porslinets glassubstans framkallas lätt kristallbildningar enligt
Mellor’, i synnerhet genom återupprepade upphettningar till höga
värmegrader. Då dessa kristallisationer utveckla sig, blir porslinet allt
sprödare, hvilket särskildt kan iakttagas under användning af de till
pyro-metrarna hörande porslinsrören och leder till att dessa snart blifva
obrukbara. Sillimanit liknande kristaller utvecklas i sådana öfverhettade
porslinsföremål. På samma sätt förhålla sig stundom oglaserade eldfasta
tegel af chamotte-blandningar, och de kunna genom kristallisationens
fortskridande blifva mycket spröda. Härtill bidrager i detta fall äfven,
att den ringa mängden förhandenvarande flussmedel i dylika eldfasta
tegel liksom absorberas af de smälta chamotte-fragmenten, så att
sammanhanget emellan dessa upphör. Mellor framhåller till sist med
till-lämpning af Tammans iakttagelser öfver kristallisationshastigheter och
kristallisationsoptima, att det för lervarorna finnes vissa höga
temperaturintervall, som kunna betecknas såsom farliga i den meningen, att ju
längre tid produkterna under bränningen få tillbringa i detta intervall,
desto mera framträder den för deras hållfasthet skadliga kristallisationen.
I ett intressant arbete med titeln »Zur Fra ge nach der
chemisch-phy-sikalischen Natur des Porzellans»1 framhäfver också en tysk forskare på
1 Die Chemische Industrie, XXXI, n:r 7 (1908). Zoellners arbete har senare i
mera utvidgadt skick utkommit i bokform och kan erhållas genom förlagsafdelningen
för Tonmdustrie-zeitung i Berlin. Priset är 2 Mark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
