Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
så tilltager temperaturen i dessa så bestämda punkter efter en geometrisk
progression. Mätes temperaturstegringen i de kallare delarna, kan man
med tillhjälp af denna lag finna temperaturen i den varma änden.
Black (1804) begagnade en kalorimeterisk metod och utgick således ifrån
att det specifika värmet icke varierade med temperaturen. Metoden är
i senare tid använd bl. a. af Violle. Alla dessa metoder gifva antingen
temperaturer i andra skalor än dem, som användas vid låga temperaturer,
eller nödvändiggöra de starka och osäkra extrapoleringar.
Princep (1828) var den förste, som gjorde verkligt noggranna
mätningar vid höga temperaturer. Han begagnade en lufttermometer med
en behållare af guld. Pouillet (1836) begagnade äfvenledes
lufttermometer, men gjorde reservoaren af en mera svårsmält metall, platina.
Han förfärdigade och kalibrerade det första termoelementet (platinajärn)
och studerade den af glödande kroppar utsända strålningen. Han
uppgjorde följande färgskala: svagaste rödt motsvarar 500°, mörkrödt 550—
625°, körsbärsrödt 700°, ljusrödt 850°, gult 950—1,000°, hvitt 1,150°.
En sådan temperaturuppskattning är ytterst subjektiv, beror på den för
tillfället rådande yttre belysningen, och slutligen är den synbara färgen
beroende icke blott på temperaturen, utan äfven på den ifrågavarande
kroppens natur. I hvarje fall voro Pouillets undersökningar af
epokgörande natur, de framsteg, som sedermera gjorts, ha mera bestått i
fulländningar än i införandet af nya idéer.
3. Mätning af temperaturer upp till 1,600°.
Gastermometern är, som sagdt, vårt standardinstrument, men det är
mycket obekvämt och besvärligt att handtera. Vid mätningar begagna
vi oss därför nästan alltid af sekundära instrument, hvilkas skalor således
på ett eller annat sätt måste jämföras med gastermometerns. Det mest
rationella är att medelst gastermometern så noggrannt som möjligt
bestämma en serie fullt reproducerbara temperaturer, såsom smältpunkter
och kokpunkter för rena ämnen. Med tillhjälp af dessa nu kända och
lätt åtkomliga temperaturer kunna de sekundära instrumenten kalibreras.
Som sådana sekundära instrument lämpa sig vid »vanliga» temperaturer
kvicksilvertermometrar, vid temperaturer öfver 300°
platinamotstånds-termometrar, grundade på det elektriska ledningsmotståndets variation
med temperaturen (dessa kunna användas till ungefär 1,200°) eller
termoelement, särskildt Le Chateliers element (Pt)—(Pt + 10 % Rh), hvilket
kan användas mellan 300° och 1,600°. Vid mycket låga temperaturer
begagnas lämpligast platinamotståndstermometern eller termoelement
såsom koppar-konstan tan, koppar-järn. Mindre noggranna, men ganska
bekväma intrument äro: för temperaturer till 550°
kvicksilfvertermc-metrar med fyllning (öfver kvicksilfvret) af kväfgas under starkt tryck;
göres termometern af kvarts kan den användas till 750°; tages i stället
för kvicksilfver tenn kan man nå upp till 900°. Vid mycket låga
temperaturer (ned till —200°) äro termometrar med fyllning af pentan
mycket användbara.
En mängd fixpunkter i och för kalibrering af termometrar ha
fastställts af bl, a. Barm, Holborn och Wien^ Chappuis, Callendar, D,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
