Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
upptog arbetet på mitt eget laboratorium vid Nol. Jag gick då till
arbetet utan att i något afseende hafva studerat ifrågavarande
patentlitteratur; en sak, som jag tror är fördelaktigast, då redan kända metoder lätt
inleda en på vägar, som äro svåra att skilja sig ifrån. När dessutom
intet af verkligt värde är gjordt, förledes man lätt att söka sig in på ett
område, hvilket hvarken blifver originellt eller fruktbringande.
Då jag upptog mitt arbete med sulfitluten, utgick jag från den
bestämda föresatsen, att de krafter, som skulle användas för frågans
lyckliga lösning, borde sökas inom luten själf och så litet yttre krafter som
möjligt användas.
I luten finnas, som vi veta, som en följd af koksyrans egenskaper,,
rester af fri svavelsyrlighet äfvensom bunden sådan. Den senare, den
bundna S02 är förenad med det från veden lösgjorda ligninkomplexet.
Beträffande det senare, så har af några cellulosakemiker antagits, att
lig-ninkomplexet är bundet vid en sulfonsyra och af andra vid en
sulfin-syra. Den förstnämnda uppfattningen torde förnämligast hafva sin grund
uti äldre förfaranden vid koksyrans tillverkning, då man förbisåg att
tvätta den för syrans beredning nödvändiga SO2 gasen. Följden häraf
blef, att fri svafvelsyra följde med gasen samt förorsakade stark
gipsbildning på ångrören i kokarna. Till följd af förbättrade arbetsmetoder
har man kunnat minska gipsbildningen högst afsevärdt, samt framför
allt har man kunnat konstatera, att ligninkomplexet är bundet till största
delen vid S02 och ej vid S03. Den kvantitet SO3 i form af sulfonsyra,,
som finnes i luten, är minimal i förhållande till hvad där finnes som
bunden S02. Just nämnda faktum var det, som hjälpte mig vid
lösningen af detta problem. Den fria S02-halten, som finnes i luten,
betjänar jag mig nämligen af för omsättning i S03 och den starkare syran,,
som därvid uppstår, nämligen svafvelsyran, till att utdrifva den svagare
eller Svafvelsyrligheten från ligninkomplexet eller den s. k.
lignosulfin-syrade kalken. Sistnämnda ämne är vattenlösligt men däremot ej
lig-ninen. Utdrifves S02 ur föreningen, måste således ligninen falla.
För att få en oxidation af l ut en s fria S02-halt till stånd har jag
användt mig af ett redan kändt vetenskapligt faktum, att S02 under
högt tryck och en temperatur af omkring 170° C i närvaro af luft eller
syre oxideras till S03.
Den metod och den apparat, jag använde mig af för första försöken
var enkel nog. En autoklav konstruerad för ett arbetstryck af 20 kg.
samt komprimerad syrgas, som kunde införas vid hvilket tryck jag önskade.
En lycklig tillfällighet gjorde, att jag vid första försöket använde
sulfitlut från Lilla Edets sulfitfabrik. Denna lut, som fås från kokare, hvarest
direkt ånga användes, d. v. s. från lättblekt massa, innehåller ända till
mellan 14 ä 15 % fasta ämnen. Den fria svarfvelsyrlighetshalten är
visserligen endast omkring O,o l %, men erfarenheten har visat, att ju
högre koncentration jag har, ju lättare falla de organiska föreningarna.
Härvid är emellertid ej att se saken som så, att den lätthet, hvarmed
en fällning åstadkommes, står i direkt förhållande till lutens
koncentration; fastmer ökas fällningshastigheten ofantligt mycket snabbare vid en
lut, som håller l % mera organiskt upplösta ämnen, än den, som är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
