Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Wagner: Die Thomasschlacke, Ihre Bedeutung und Anwendung als
Dungemittel, 1887.
Wiesner: Thomasschlacke und naturliche Phosphate, 1896.
Om det kvalitativa skiljandet af Ag och Hg1.
Af Nils von Zweigbergk.
Som bekant är den allmänt använda metoden att skilja Ag och Hg1
följande: Man utfäller båda som klorider och behandlar klorid blandningen
med ammoniak. Därvid öfvergår HgCl i en svart produkt, som brukar
uppges vara en merkuroammoniumklorid, hvilken lätt sönderfaller och
ger merkuriammoniumklorid eller, som den vanligen benämnes, kvick
silfveramidoklorid samt fritt kvicksilfver:*
2HgCl + 2H3N = NH2Hg2Cl + H4NC1
NH2 Hg2Cl - NH2HgCl + Hg
AgCl åter skall gå i lösningen som Ag(NH3)2Cl, hvarefter Silfret utfälles
som AgCl genom surgörning med salpetersyra.
Denna metod upptages utan nämnvärd reservation i alla
analyshandböcker, jag känner. Böttger påpekar visserligen i sin »Qualitative
Analysen, att det är en nödvändig fordran, att den ammoniakaliska
lösningen vid surgörning för undersökning på Ag är alldeles klar, enär
»mycket små mängder silfver» endast ge en grumling, men tyckes i öfrigt
principiellt intet ha att invända mot metoden. — Emellertid antager
jag, att flera med mig måste ha gjort den erfarenheten, att metoden,
när Silfret förekommer i underordnad mängd i jämförelse med
kvick-silfret, ger mycket minimala utslag på silfver. Ett enda uttryck
härför har jag påträffat i litteraturen i en uppsats af A. Thiel, publicerad
i Allgem. Chem.-Ztg. och refererad i C. 05, I, 405. Han påpekar just
nämnda svårighet och föreslår en modifierad metod, till hvilken jag
återkommer senare, men tror att det hela beror på »Einhiillung», d. v. s.
kvicksilfverkloruren skulle rent mekaniskt hindra klorsilfrets utlösning
— ett åskådningssätt, som, enligt hvad jag skall visa, under alla
förhållanden måste vara oriktigt.
Några förberedande försök visade, att i en utfälld blandning af HgCl
och AgCl icke på långa vägar allt Silfret kunde utlösas med ammoniak,
* Denna framställning ger t. ex. Böttger i sin »Qualitative Analyse» (1908),
ehuruväl merkuroammoniumkloridens existens redan länge dragits i tvifvelsmål
eller rent af förnekats. Kedan Lefort (1845) uttalar sig i denna riktning och
stöder sig därvid på den svarta produktens förmåga att amalgamera guld. Barfoed
(Journ. f. pr. Ch. 147, 201 (1889)) behandlar frågan mera ingående och visar, att
t. ex. produkten af ammoniaks inverkan på HgCl af ger ångor, som reducera
guld-klorid, tydligen kvicksilfverångor, under det den svarta färgen ljusnar och
slutligen öfvergår till rent hvit under viktminskning motsvarande ungefär hälften af
ursprungliga totalmängden Hg. Slutligen ha Haridas Saha och Kumud Nath
Choudhuri (Z. f. anorg. Ch. 67, 357 (1910)) visat, att man med stark ammoniak
kan ur den svarta fällningen utlösa HgNH2Cl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
