Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
återspeglar sig i ledningsförmågan. — I och för sig behöfver detta ej
strida mot den gaskinetiska teorins grunduppfattning, ty förmågan att
afsöndra fria elektroner, eller dessas antal n, skulle ju kunna synas vara
en dylik på atomkonstitutionen beroende egenskap.
2. Förekomsten af maxima i (xÁt — A)-kurvorna visar, att för en gifven
atomstruktur (t. ex. alkalimetallernas), xM måste åtminstone bero på tvenne
väsentliga faktorer. Frågan är om något låter sig säga rörande dessa.
3. Yi taga till utgångspunkt det förhållandet, att kalium bland
samtliga metaller har den högsta atomära ledningsförmågan, samt att
alkalimetallerna öfver hufvud taget ha mycket hög atomär ledningsförmåga.
Nu utmärkes ju denna serie metaller i kemiskt hänseende därigenom,
att de bilda ständigt 1-atomiga, allt starkare positiva metalljoner (Cs är
ju öfverhufvud det starkast positiva bland kända grundämnen).
I enlighet med vår nutida uppfattning af elektricitetens — och den
elektrolytiska dissociationens — natur betyder detta, att ifrågavarande
enatomiga, starkt »elektroafflna»1 grundämnens atomer utmärkas af den
stora lätthet, med hvilken hvar och en af ger ett elektriskt
elementarkvantum, en elektron: återstod är ju hvad vi beteckna som en positiv jon.
Alltså kunna vi säga, att alkalimetallerna utmärkas därigenom, att
deras atomer särskildt lätt kunna afge en elektron hvar. För
elektricitetsledningen i metalliskt tillstånd kan detta ej gärna undgå att ha
stor betydelse. Såväl om man förutsätter att ledningen sker genom
ki-netiskt fria elektroner, som om den antages ske endast genom direkt
elektronöfvergång mellan två sammanstötande atomer, måste lättheten
att afge elektroner, synes det mig, kunna sägas vara af utslagsgifvande
betydelse äfven för metallisk ledning.
Med denna uppfattning öfverensstämmer det i det föregående funna
förhållandet, att den mest positiva af de sälls, jordmetallerna också har
den högsta atomära ledningsförmågan (för dessa grundämnen äro ju
egenskaperna eljest synnerligen likartade).
4. Enligt denna uppfattning skulle man närmast vänta, att
ledningsförmågan per atom skulle alltjämt stiga i serien Li, Na, K, Rb, Cs, där
elektroaffiniteten genomgående stiger. Nu är detta fallet endast till och
med K. Alltså måste, såsom redan framhölls, åtminstone ännu en
utslagsgifvande faktor vara att räkna med.
Det af fig. 3 framgående förhållandet att ledningsförmågan pr atom
öfverallt aftar med stigande atomvikt, såsnart denna öfverskrider en viss
gräns (omkring 110), gör att man frestas att såsom en andra faktor
framhålla 2. atomvikten: ju större massa hos atomen, dess sämre ledning.
5. Vidare ligger förmodandet nära till hands, att som ytterligare faktor
bör eventuellt betraktas 3. atomvolym (gifvande medelafståndet mellan
två atomcentra) eller ko-volym (fria rummet mellan atomerna) eller vissa
funktioner däraf.
I den betraktade serien, alkalimetallernas, tilltager atomvolym (och
ko-volym) med stigande atom vikt, så att något bedömande af dessa
faktorers inflytande svårligen kan göras.
1 Se R. Abegg u. G. Bodländer, Die Elektroaffinität, ein neues Prinzip der
chemischen Systematik. Zeitschr. f. Anorg. Ghem. 20, 453, 1899.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
