Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Föredragaren framvisade prof å preparatet, men framhöll samtidigt de
obehagliga konsekvenser en impregnering eller blott och bart ett
ut-stoftande på epidermis kan få hos personer med känslig hud. Af egen
erfarenhet kan jag meddela, att i sådana fall erhålles ett mycket
elak-artadt utslag på händer och armar, hvilket först efter rätt lång tid
försvinner.
Jag är tyvärr ej i tillfälle att meddela något vidare ur ren
spräng-teknisk synpunkt, men enligt uppgift skall hexanitrodifenylamin vara
trinitrotoluol åtskilligt öfverlägset och det är ju också enda förklaringen
till att det användes, när det är så obehagligt att handha, som det är,
och tillika är betydligt dyrare än sistnämnda preparat.
Stötkänslighets-gränsen vid användande af 2,000 grams fallvikt ligger vid 40 cm.,
således betydligt känsligare än trinitrotoluol, och det är troligen också
orsaken, att det ej fått användning som brisansladdning i projektiler.
Stukprofvet visar vid en specifik vikt af 1,3 2, 3,3 2 mm., under det
trinitrotoluol vid en specifik vikt af 1,6 0 visar 3,13 mm. Hvad
detonationshastigheten är kan jag tyvärr ej meddela, men denna är säkerligen
högre än för trinitrotoluol, då hexanitrodifenylamin har anseende att
vara betydligt kraftigare. Den lilla skillnaden i stukning är enligt min
åsikt ej på långt när tillräcklig att förklara differensen.
Någon smältpunkt i egentlig mening existerar ej, utan börjar
föreningen smälta och samtidigt sönderdelas vid ungefär 240° C.
Dessförinnan har preparatet skiftat färg, under upphettningens gång, från
gult till brunt och slutligen rödaktigt. Den kemiska karaktären angifves
vara svagt sur, hvarför man vid dess användning exempelvis i minor
är nödsakad att på ett eller annat sätt skydda sprängladdningen för
beröring med metaller. Af hvad jag nyss nämnde inses omedelbart, att
man ej kan gjuta hexanitrodifenylaminladdningar. Pressningen erbjuder
äfven vissa svårigheter, då det af oblandad vara enligt uppgift lär vara
omöjligt att få nog hållfasta sprängkroppar. Man har därför varit
tvungen att vid pressningen blanda upp hexanitrodifenylamin med någon
annan kropp, t. ex. trinitrotoluol, för att erhålla nödig hållfasthet.
För ett land som Sverige med dess nästan obehagligt ringa tillgång
på destillationsprodukter ur stenkolstjära, skulle vid ett eventuellt krig
vi, om detsamma drar ut på tiden, kunna stå alldeles utan alla
råmaterial för tillverkning af sprängämnen, utgörande bensolderivat eller
närbesläktade typer. Visserligen har jag fått den uppgiften, att man
ui-terpentinolja skall kunna tillverka toluol, men det kommer naturligtvis
att ställa sig ofantligt dyrt. En annan tänkbar utväg ligger i
möjligheten att kunna framställa perkloratssprängämnen för militärt bruk
inom landet. För framställning af råmaterial för dylika finns här en
storartad industri, hvars upphofsman som bekant är direktör Oscar
Carlson, och jag vet, att man vid Månsbo sedan länge experimenterat
att få fram en lämplig typ. Man har redan lyckats framställa flera
olika sorters bergssprängämnen och arbetar, som jag nu tror,
hufvudsakligen på att få fram en blandning, som är nog stötsäker att lämpa
sig som brisansladdning i granater m. m. Att gjuta ett sådant
sprängämne är absolut omöjligt, hvarför pressad vara blir den enda form, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
