Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
viktsbestämningar heter, torde ingen forskare ens tillnärmelsevis hafva
lämnat så talrika och omfattande bidrag till den experimentella
stökio-metriens utveckling som Richards. Detta framgår klarast af en
jämförelse med Stas i Bryssel, hvars rykte, såsom den efter Berzelii
bortgång mest framstående auktoriteten på detta område, grundade sig på
för sin tid synnerligen noggranna bestämningar af 12 atom vikter,
nämligen för O, Ag, N, S, Cl, Br, J, K, Na, Si, Pb och C. Stas’
atomviktsbestämningar åtnjöto under senare delen af 1800-talet anseende som
hardt när oöfverträffliga, och äfven Richards torde till en början hafva
ansett dem så, ty det var först 1904, som han, stödd på sin hittills
vunna erfarenhet, fann sig befogad att på allvar och offentligt draga
riktigheten af flera bland Stas’ bestämningar i tvifvelsmål. Han
ådagalade, att Stas’ dittills allmänt antagna atomvikt för natrium var för hög
och för klor för. låg, hvilket genom efterpröfning af andra forskare
blifvit till öfverflöd bekräftadt. Största uppseendet väckte måhända Richards’
påvisande, att Stas’ atomvikt för silfver 107,9 3 8, som dittills ansetts
riktig på tredje decimalen, rätteligen borde sänkas till 107,8 76 med en
osäkerhet af + 0,0 04.
Af Richards’ atomviktsbestämningar äro de flesta så noggranna, att
osäkerheten endast belöper sig på tusendelar, d. v. s. är af samma
storhetsordning som elektronernas skenbara massor. De hafva på flerfaldigt
sätt kontrollerats dels genom motförsök af Richards själf, dels äfven af
andra forskare. Den af Richards på rent kemisk väg genom syntes af
silfvernitrat, bestämda atom vikten för kväfvet utgör en bekräftelse på de
från Stas’ siffror afvikande resultat, som förut enligt olika fysikaliska
metoder erhållits af Ledac, Guye, Bayleigh, Gray m. fi.; ett förhållande,
som i hög grad ökar de erhållna resultatens värde.
Hvad som icke minst bidragit att stärka tilliten till de af Richards
uppnådda resultaten är den omständigheten, att han icke åtnöjt sig med
att påvisa de tidigare bestämningarnes felaktighet, utan fastmer öfverallt,
där så kunnat ske, sökt att i detalj utröna orsaken till misstagen och
anvisa utvägar till deras framtida undvikande. Stas, som, för att
reducera de oundvikliga vägningsfelen, till sina bestämningar användt stora
substansmängder, flera hundra gram, hade emellertid därigenom råkat
ut för ett annat och ännu större fel, nämligen att verkställa sina
fällningar i för koncentrerade lösningar, hvilket hade till följd, att i
lösningen befintliga odissocierade salter adsorberades af de vid fällningen i
fast form ’afskilda faserna och därigenom förorenade dessa i högre grad
än man med dåtidens kännedom om lösningar hade anledning vänta.
För att undgå denna felkälla arbetade Richards med vida mindre
substansmängder, 5—20 gram, och verkställde sina fällningar i mycket
utspädda lösningar.
Bland öfriga felkällor, hvilkas betydelse Richards framhållit, märkas
1) närvaron af hygroskopisk fuktighet, 2) löslighet hos skenbart olösliga
föreningar samt fina fällningars suspension i en vätska, 3) inklusion
och ocklusion af lösningsmedel i kristaller, 4) ocklusion af gaser i
rae-talloxider och andra fasta kroppar, 5) föroreningar från de använda
kärlen. Till undvikande af dessa felkällor har R. konstruerat åtskilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
