Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
knappast anade möjligheter till ett djupare inträngande i ett af fysikens och
kemiens allra viktigaste, men på samma gång också allra svåraste
problem, nämligen frågan om atomernas inre byggnad. Ett rastlöst arbete
har under de senare åren och särskildt under tiden närmast före
krigsutbrottet bedrifvits på detta område, och afsevärda resultat hafva redan
vunnits. I det följande skall jag söka lämna en kortfattad Öfversikt dels
af de resultat till hvilka de experimentella forskningarna ledt, dels af de
viktigaste bland de teorier, som på grundvalen af dessa forskningsresultat
blifvit uppställda.
Rörande atomernas reella existens torde väl numera, åtminstone bland
dem som varit i tillfälle att taga del af de modärna forskningarna
beträffande de radioaktiva företeelserna, knappast kunna föreligga något tvifvel.
På skilda vägar hafva atomernas antal i en viss mängd materia kunnat
beräknas. Det sannolikaste värdet på antalet atomer i en gramatom,
således t. ex. i l gr. väte eller 16 gr. syre, antages för närvarande vara
6,1 . j?<923. Att de olika grundämnenas atomer skulle kunna anses vara
de enkla byggnadsstenar, af hvilka materien ytterst är uppbyggd, fann
man redan vid den tid, då flertalet af dessa grundämnen identifierades,
vara föga sannolikt. Från rent filosofisk synpunkt sedt syntes det
nämligen föga tilltalande att föreställa sig materien vara sammansatt af ett stort
antal olika urämnen. Man ansåg det vida sannolikare, att materien
ytterst vore sammansatt af ett enda eller åtminstone ett fåtal urämnen.
Prout framställde 1815 den hypotesen, att vätet är det urämne, af hvilket
alla grundämnen äro uppbyggda. Atomvikterna borde därför vara jämna
multipler af vätets atom vikt, en slutsats, som dock vid noggrannare
bestämning af atomvikterna visade sig vara felaktig. Den Proutska
hypotesen blef därför snart öfvergifven och samma öde hafva alla andra
hypoteser, som senare framkastats rörande denna fråga, delat. I själfva
verket kan man väl lika litet på detta som på andra områden vänta
att rent teoretiska spekulationer, som icke äro byggda på experimentella
erfarenheter, skola kunna tillfredsställa den vetenskapliga forskningen.
I. Elektronerna och deras förhållande till atomen.
Redan 1881 uttalade Helmholtz1 den tanken, att, om materien måste
antagas vara uppbyggd af atomer, detta också sannolikt är fallet med
elektriciteten. Då man vet, att det kräfves 96540 Coulomb för att genom
elektrolys afskilja en gramatom af ett envärdigt ämne, finner man lätt,
då antalet atomer per gramatom är bekant (6,1 . 1023), att den
elektricitetsmängd, som bindes af hvarje atom, är 1,58 . 10~ 9 Coulomb. Enligt
Helmholtz skulle denna mängd elektricitet, ett s. k. elektriskt elementar
-kvatum eller en elementarladdning (i det följande betecknad med e),
vara den minsta mängd elektricitet, sorn kan förekomma. Helmholtz
tanke har fått en lysande bekräftelse genom de senare årens upptäckter.
Man känner numera flera olika företeelser, vid hvilka de
elektricitetsmängder, som upptagas af ytterst små partiklar, kunnat bestämmas och i intet
1 Helmholtz: Faraday Lecture, Vorträge und Reden b. 2, s. 296.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
