Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
hufvudsakliga delen måste vara oupplösligt bunden vid den i atomen
ingående positiva elektriciteten. Åtskilligt synes tala för, att äfven denna
massa liksom massan hos elektronerna helt och hållet är af
elektromagnetisk natur. Den mot den negativa laddningen hos en elektron
svarande positiva elektriciteten betecknas i det följande för korthetens skull
som den positiva elektronen. Under antagande, att den hos atomen
förefintliga och vid den positiva elektriciteten bundna massan helt och
hållet är af elektromagnetisk natur, kan den positiva elektronens radie
lätt beräknas. Med tillhjälp af formel 1) finner man nämligen, att då
väteatomen antages vara uppbyggd af en positiv och en negativ elektron
och, såsom förut omnämnts, den negativa elektronens massa endast är
TÖ^T) af atomens hela massa, måste radien hos den negativa elektromen
vara 1850 gånger större än hos den positiva elektronen.
II. De Thomsonska och Rutherfordska atommodellerna.
Det första försöket att klargöra, på hvad sätt de i atomen ingående
elektronerna äro kombinerade med hvarandra, härstammar från L ord
Kelvin1. Den af Kelvin föreslagna atommodellen har med stöd af
omfattande beräkningar mer i detalj utarbetats af J". J. Thomson’2’ och går
därför under namn af den Thomsonska atommodellen. Enligt denna
modell antages atomen vara uppbyggd af en sfär med samma radie
som atomen, inom hvilken den positiva elektriciteten är likformigt
fördelad. Inuti denna sfär befinna sig de negativa- elektronerna, som
antagas rotera i ett större eller mindre antal koncentriska ringar omkring
sfärens inedelpunkt. Thomson har visat, att en sådan atommodell i
åtskilliga afseenden kan tillfredsställande förklara atomernas egenskaper,
t. ex. förklara hvarför vissa atomer äro utprägladt elektropositiva till sin
karaktär, andra däremot elektronegativa, hvarför de kemiska
egenskaperna äro periodiska funktioner af atomvikten o. s. v. På grund af
resultat, som funnits vid studiet af a- och /9-partiklarnas förhållande då de
passera genom materia, har emellertid mycket viktiga invändningar gjorts
mot den Thomsonska atommodellen, något som gjort att den numera
synes vara fullständigt Öfvergifven. Såsom ofvan omnämnts kunna a- och
/9-partiklarns med säkerhet genomtränga atomen och den därvid
uppkomna deviationen i partiklarnas banor är beroende på det intensiva
elektriska fält, som finnes inuti atomen. Beräkningar hafva ådagalagt,
att om den positiva elektriciteten antages vara fördelad på det sätt, som
den Thomsonska atommodellen förutsätter, ett så starkt elektriskt fält
icke skulle kunna uppkomma, att a-partiklarnas deviation skulle kunna
blifva så stor som man vid experimentella undersökningar funnit. På
uppdrag af Rutherford hafva Geiger och Marsden3 utfört en
undersökning rörande denna fråga, af hvilken framgått, att då a-partiklarna
passera ett guldblad af 0,0004 cm. tjocklek deviationen för vissa partiklar
1 Kelvin, Phil. Mag. 3 (1902), s. 257.
2 Jfr J. J. Thomson: Elektrizität und Materie (»Die Wissenschaft» 3) 1909.
3 Geiger och Marsden: Proc. Roy. Soc., 82 A (1909), s. 495.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
