Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
ning af svafvelsyra för surgörning af luten bortfallit, äfvenså kan utbytet
i högst väsentlig grad ökas tillfölje af nya förfaranden, hvilka jag på
sista tiden börjat tillämpa.
På grund af ännu ej publicerade patentansökningar kan jag
emellertid först senare lämna meddelande härom.
Några bidrag till kännedomen om
Schneider-destillationen.
Af Ludwig Ramberg och Grösta Sjöström.
Den nästan samtidigt af Schneider1 och Fyfe^ upptäckta metoden att
isolera arsenik ur en blandning med andra ämnen genom destillation
med svafvelsyra och klornatrium (resp. saltsyra) användes under flera
decennier så godt som uteslutande för rättskemiska undersökningar, och
meningarna orn dess tillförlitlighet voro ganska delade — en naturlig
följd däraf, att man ej hade någon klar föreställning orn mekanismen
hos de reaktioner, som ligga till grund för detta förfaringssätt. Först
genom en undersökning af E. Fischer3 blefvo villkoren för processens
säkra och kvantitativa genomförande närmare preciserade, och därmed
dess värde äfven för den allmänna analysen tydligt ådagalagdt. Efter
Fischer hafva åtskilliga analytici sökt ytterligare förbättra metoden i fråga,
hvarvid man i första rummet eftersträfvat förkortning af den för
arsenikens restlösa afdestillation erforderliga tiden, hvilken enligt Fischers
förfaringssätt (destillation med 20%-ig saltsyra och järnklorur såsom
reduktionsmedel för arseniksyran) vid något större arsenikmängder
uppgick till åtskilliga timmar. Detta rnål sökte man uppnå dels genom att
använda mera koncentrerad saltsyra eller t. o. m. företaga destillationen
i en ström af klorvätegas4, dels — sedan man kommit till insikt om,
att det ej så mycket är arseniktriklorid ens afdestillation som fastmera
arseniksyrans reduktion, som fordrar lång tid — genom att försöka andra
reduktionsmedel än de af Hager och Fischer införda ferrosalterna
(svaf-velsyrlighet, vätes va flå, metylalkohol, kupro- och hydrazinsalter m. fl.).
Ett verkligt nytt uppslag till problemets rationella lösning bragte
emellertid först Hohmers^ iakttagelse, att arseniksyrans reduktion medelst
svavelsyrlighet högst betydligt påskyndas genom närvaro af br amider.
Senare funno Jannasch och Seidel6 (tydligen utan kännedom om Rohmers
arbete), att bromider verka positivt katalytiskt, äfven då ett hydrazinsalt
användes såsom reduktionsmedel, och nedan skall visas, att samma
katalytiska effekt framträder med rent af öfverraskande tydlighet äfven vid
det klassiska reduktionsmedlet ferrosalt. Trots alla förbättringsförslag
1 Ber. d. Acad. d. Wissensch. zu Wien 6, 409 (1851).
2 Phil. Magazine [4] II, 487 (1851).
3 Lieb. Ånn. 2n8, 182 (1881).
4 F. Hufschmidt, Ber. d. d. chem. Ges. 17, 2245 (1884).
0 Ber. d. d. chem. Ges. 34, 33 (1901).
6 Ber. d. d. chem. Ges. 43, 1218 (1910), J. pr. Ch. [2] 91, 133 (1915).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
