Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
metallers salter bör man i stället för klorider, nitrat och sulfat välja
salter aj mindre starka syror. Förf. påbörjade därför redan för flere år
sedan en serie undersökningar öfver:
Metallacetaternas hydrolys.
Dels är nämligen ättiksyran af lämplig styrka, så att acetaternas
hydrolys ofta har en för uppmätning lämplig storlek, dels kunna acetatenia
vanligen lätt erhållas i rent tillstånd genom omkristallisering. Dessutom
kan en undersökning af acetaternas hydrolys äfven från den synpunkten
vara af ett visst intresse, att dessa salter, just i följd af sin m. 1. m.
starka hydrolys, fått viktiga användningar i den kemiska analysen, t. ex.
för skiljande af A1(OH)3 och Fe(OH)3 från starkare baser, hvarjämte några
acetat af samma skäl fått teknisk användning som betningsmedel vid
färgning (acetat af AI, Sn, Cr m. fl.), till impregnering af tyger eller
som desinfektionsmedel (Al-acetat = Burows lösning).
Emellertid stöter man vid bestämmande af hydrolysen hos acetat på
den svårigheten, att de metoder, som oftast användts för dylika
undersökningar å klorider, nitrat och sulfat, nämligen inversion af rörsocker,
katalytisk sönderdelning af estrar samt elektrometrisk uppmätning af
vätejonkoncentrationen,1 här äro m. 1. m. olämpliga. Författaren fann
då, att man i stället kan betjäna sig af utskakning smetoden* hvilken har
den väsentliga fördelen, att man erhåller ett direkt, kemiskt mått på
hydrolysens storlek, medan man vid ofvannämnda och andra fysikaliska
metoder bestämmer en eller annan sekundär eller deriverad egenskap hos
de undersökta lösningarna.
Principen för den ifrågavarande metoden är i detta fall följande. Man
skakar en acetatlösning vid den afsedda temperaturen med eter och
bestämmer genom titrering ättiksyrans koncentration i eterlagret, hvarefter
man med tillhjälp af fördelningsfaktorn för ättiksyra mellan vatten och
eter beräknar halten af genom hydrolysen frigjord ättiksyra i
acetatlösningen. Nu kan det med skäl anmärkas mot detta förfaringssätt, att
etern efter utskakningen icke står i jämvikt med en acetatlösning af normal
(eller »neutral») sammansättning, utan med en lösning, som förlorat
jämnt så mycket ättiksyra, som etern upptagit, d. v. s. med en
acetatlösning, innehållande ett öfverskott af l)as (resp. m. 1. m. basiskt acetat).
Den enkla utskakningsmetoden ger m. a. o. blott ett minimivärde å
hydrolysgraden. Detta principiella fel hos metoden kan emellertid,
såsom förf. funnit, helt och hållet bortelimineras genom systematisk
utskakning; d. v. s. en och samma etermängd utskakas upprepade gånger
med nya mängder acetatlösning, tills eterns halt af ättiksyra ej vidare
ökas, hvilket då tydligen är ett tecken till, att etern står i jämnvikt med
en acetatlösning af normal (neutral) sammansättning.
Följande försöksserie utgör ett direkt bevis för, att ett sådant
jämn-viktstillstånd är möjligt att uppnå redan genom ett fåtal utskakningar:
1 Angående dessa och andra metoder för hydrolysmätning se Lundens anf.
arbete, sid. 17—38.
2 Se Lundén, sid. 33.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
