Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 16 april 1918 - Kolloiderna i tekniken. Af Sven Odén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
Hur apparaten ser ut i sin helhet framgår af fig. 18 och den
automatiska vågen af fig. 19.
Några med denna apparats tillhjälp erhållna fördelningskurvor
återgifvas i fig. 15—17. Som det alltid finns några så grofva partiklar att
de genast falla, och andra, som ej sedimentera efter flera hundra timmar,
får man oftast två portioner, som undandraga sig fördelningsregistreringen;
dessa utmärkas af kvadrater i båda ändarna af fördelningskurvan.
Arbetet att se på hvad sätt lerornas tekniska och fysikaliska egenskaper
sammanhänga med fördelningskurvorna är ännu blott påbörjadt.
Preliminärt kan nämnas att det ser ut som om sådana jordslag, hvilka vid
viss vattenhalt visa benägenhet för flytning och jordskred ha
fördelningskurvor utmärkta af mera skarpt skilda maxima; således gröfre mo
inblandad i en finkornigare grundmassa. Äfven för sådana produkter, som
framgå genom bearbetning och förädling af lermaterialet exempelvis tegel
torde struktur och beskaffenhet sammanhänga med fördelningskurvorna.
Det har flera gånger påpekats att tillsatser höja kolloidernas stabilitet
Fig. 17. Fördelningskurva för ett skikt af hvarviga leran.
och motverka koagulationen. För lerorna göra sig särskildt alkaliernas
hydroxyljoner här gällande, hvilka uppladda lerpartiklarna och såmedelst
öka repulsionen dem emellan vid de sammanstötningar, som äro en följd
af partiklarnas Brownska, rörelse. Partiklarna hindras sålunda genom
uppladdningen att komma hvarandra så pass nära att adhesionskrafter
kunna göra sig gällande.
På så sätt torde i många fall stabiliseringen kunna förklaras.
Man har utnyttjat denna företeelse vid en del keramiska metoder särskildt
den s. k. lergjutningen. Rör man ut en lera med vatten, så fordras en
viss tillsats för att få det hela så pass flytande, att massan kan gjutas i
formar. Detta vatten måste dels upptagas af formarna, dels efteråt
af-dunstas, innan lergodset kan brännas. Härvidlag krymper massan samman
och denna krympning blir större, ju större vattenmängd man måste
tillsätta. Då det är svårt att få denna krympning att förlöpa likformigt, inträffa
ofta sprickor och deformationer i godset, hvilka göra detsamma odugligt.
Använder man nu i stället för rent vatten alkaliska lösningar, så
lyckas det att uppnå flytgränsen med en mycket mindre vatten halt,.
hvilken genom gipsformarnas for-torkning nästan helt och hållet kan åter
borttagas, hvarvid massan blir fast och formen kan tagas isär. Man vinner
härvidlag ej blott tid genom att ef t er torkningen kan betydligt inskränkas,
utan också en betydligt mindre krympning med åtföljande språng och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
