Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 14 juni 1918 - Om begreppet grundämne. Af Eva Ramstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
cm.).1 Om en a-partikel passerar en sådan atom, tränger den på grund
af sin stora energi i allmänhet rakt genom atomen utan att afböjas ur
sin bana. Endast i enstaka fall, då den kommer i omedelbar närhet
af kärnan, inträder en kraftig afböjning. Försöken visa, att avböjningen
är större, ju större atom vikt ämnet har, hvarför Rutherford antog, att
kärnans laddning ökas med atom vikten. Dess storlek syntes anges af ett
tal, som var omkring hälften af atomvikten. Emellertid påpekade van
den Broek, att öfverensstämmelsen med de experimentella resultaten blef
bättre, om man satte afböjningen i samband med atomnumret och ej
med atomvikten. Med atomnummer menar man som bekant det
ordningsnummer elementen få, om de numreras efter sina platser i det
periodiska systemet, så att väte får nummer l, helium 2, litium 3 o. s.
v. I tab. 2 öfver det periodiska systemet beteckna talen öfver elementens
kemiska tecken deras atomnummer. *
Antagandet, att atomnumret är en för elementen särdeles viktig
konstant, har fått ett starkt stöd genom de utmärkt vackra undersökningar
Öfver grundämnenas röntgenspektra, som utförts under åren 1913 — 14 af
Rutherfords lärjunge Moseley** (stupad vid Dardanellerna 1915). Vid
bestrålning med katod- eller röntgenstrålar utsänder hvarje ämne
karaktäristiska röntgenstrålar med för ämnet bestämda våglängder. De bilda
vad man kallar ett röntgenspektrum med likartadt utseende för olika
ämnen, men med en viss förskjutning i våglängderna. Moseley
uppmätte nu våglängderna hos korresponderande linjer i en mångfald olika
ämnens röntgenspektra och fann, att våglängden aftog, då atom vikten
ökade, detta dock ej fullt regelbundet. Betecknas däremot hvarje element
med sitt atomnummer ’(N), framträder ett bestämdt samband mellan
detta och våglängderna (/), nämligen så att frekvensen (v):
v= =A(N-b)»,
där N är atomnumret, A och b äro konstanter, karaktäristiska för hvarje
särskild linjeserie. Dessa resultat ha vunnit bekräftelse genom andra
forskares med stor noggrannhet utförda mätningar, och man har kunnat
bestämma atomnumren för de allra flesta ämnen. Särskildt vardt att
lägga märke till är, att på de ställen i systemet, där ett ämne, trots
att det har högre atomvikt, placerats före ett annat på grund af sina
kemiska egenskaper (Té och J, Ar och K, Co och Ni), inträder med
hänsyn till atomnumren full regelbundenhet. Icke mindre intressant är,
att hvar och en af de sällsynta jordarterna får sitt särskilda nummer
och därigenom sin plats i systemet.3 Försöken visa, att ännu saknas ett
ämne bland dem, nämligen mellan neodym och Samarium. Ytterligare
1 För närmare redogörelse hänvisas till Lektor T. Auréns artikel: Nyare
forskningar och teorier angående atomernas inre byggnad. Svensk kem. tidskr, årg.
1916, s. 125 och 147.
9 Moseley, Phil. Mag. 26, s. 1024 (1913); 27 s. 703 (1914).
3 Jämför en uppsats af professor Palmer, Svensk kem. tidskr., årg. 1917 s. 99.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
