Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 16 oktober 1919 - Litteraturanmälan: Alkemiens uppkomst och utbredning af E. O. von Lippmann. Anmäld af H. G. Söderbaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
Att utöfver hvad som skett i ofvanstående korta öfversikt lämna en
inblick i det rikhaltiga innehållet af von Lippmanns bok förbjuder det
begränsade utrymmet för en anmälan sådan som denna. Endast ett par
moment må särskildt anföras.
Mer än en svensk kemist torde sväfva i okunnighet om att vi här i
Sverige äga en af de äldsta och värdefullaste urkunderna för studiet af
alkemiens tidigaste historia. Det är den s. k. Stockholms-papyrus, hvilken
jämte den till innehållet likartade Leiden-papyrus och talrika andra
papyri af olika innehåll år 1828 upptäcktes vid utgräf ningen, af ett
graffält i närheten af Thebe. Samtliga dessa papyri anträffades antingen i
mumiesarkofager eller i tätt slutna stenkärl och utmärkte sig för sitt
synnerligen väl bevarade skick. De förvärfvades af dåvarande
svensknorske vice konsuln i Alexandria, oVAnastasy, som sålde de flesta till
Holland, där de hamnade i biblioteket i Leiden, men därjämte skänkte
ett fåtal till »K. Svenska Antikvitetsakademien». Dessa ankommo år
1832 till Stockholm. Bland dem befann sig äfven den urkund af
kemiskt innehåll, som numera går under benämningen Stockholms-papyrus.
Denna på grekiska språket affattade kodex förblef länge obeaktad, tills
den 1906 genom en tillfällighet så att säga upptäcktes för andra gången
och år 1913 utgafs i tryck försedd med öfversättning och kommentar af
numera professorn C. O. Lagercrantz i Göteborg. Innehållet, som
utgöres af 152 stycken kemiska och kemiskt tekniska recept, af hvilka 7
handla om metaller, företrädesvis silver, 73 om ädelstenar och pärlor
samt 70 om färgning isynnerhet med purpurfärg, gör det möjligt att
bilda sig en ganska noggrann föreställning om omfånget och arten af
antikens kemiska kunskapsförråd.
Man har, som det synes på goda grunder, antagit, att den
ursprunglige ägaren såväl till denna papyrus som till den i Leiden förvarade
varit en högt uppsatt egyptisk präst, som med förkärlek ägnat sig åt
magi och alkemi och därför fått de ifrågavarande handskrifterna med sig
i sin sarkofag i öfverensstämmelse med det fornegyptiska bruket att låta
den döde i grafven åtföljas af föremål, som stodo i nära samband med
hans sysselsättningar i lifvet.
Under sitt studium af de urkunder, på hvilka alkemiens tidigare historia
grundar sig, har von Lippmann gifvetvis haft talrika tillfällen att
kontrollera sina föregångare och bland dem särskildt Berthelot, hvilken länge
ansetts intaga en synnerligen framstående plats som historiker just på
detta område. Berthelot har nämligen som bekant utgifvit ett flertal
skrifter rörande kemiens historia under forn- och medeltiden, såsom:
Les origines de ralchimie (1885), Collection des anciens alchimistes grecs
(1888), Introduction a 1’étude de la chimie des anciens et du moyen-áge
(1889), La chimie au moyen-áge (1893) m. fi., hvilka stått i högt rop
icke blottt för sin förträffliga stil utan äfven för en hög grad af
noggrannhet och tillförlitlighet. Von Lippmann, som gång efter annan fått
anledning att syna dessa arbeten i sömmarna, kommer emellertid härvid
till den öfverraskande slutsatsen’, att Berthelot; både som
urkundsutgifvare, öfversättare och kommentator gjort sig skyldig till en mängd högst
betänkliga missgrepp och godtyckligheter samt att han därtill på ett ofta
hänsynslöst sätt ignorerat tidigare forskares insatser under otillbörligt
framhållande af sina egna förtjänster. Då von Lippmann styrkt denna sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
