Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 16 december 1919 - Fritz Haber, nobelpristagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
vara positiva katalysatorer. Arbetets gång är i hufvudsak följande.
Kontaktsubstansen befinner sig i ett metallrör, där den elektriskt kan
upphettas. Gasblandningen kommer in i rörets ena ända, passerar
katalysatorn och går därifrån genom en värmegenerator, där den afger större
delen af sitt värme, och vidare genom en kondensator, där ammoniaken
i flytande form aftappas eller ock upptages af vatten.
Betydande konstruktiva svårigheter förelågo härvid. Hvarken järn eller
vanligt stål tål ett så högt tryck som 200 atm. vid 600°, alldenstund
järnets hållfasthet hastigt aftager vid temperaturer öfver 400° och
dessutom vid 500 — 600° blir ganska permeabel för vätgas och därtill så
småningom angripes af ammoniak. Järnröret är därför omgifvet af ett yttre
rör och mellanrummet fylldt med en värmeisolerande massa. I detta
mellanrum är ett tryckrör anbragt, så att trycket blir lika stort på alla
sidor om det inre röret. De närmare detaljerna för ledningsrör och
tätningar torde här kunna förbigås. Allt nog: den af Haber med tillhjälp
af Le Rossignol och Bosch konstruerade apparaten för kontinuerlig
framställning af ammoniak direkt af kväfve och väte har fungerat till full
belåtenhet i fabriksdrift. Beträffande den rent vetenskapliga betydelsen af
Habers hithörande arbeten förtjänar här citeras ett yttrande af en tysk
vetenskapsman: »Oafsedt hans tidigare framstående undersökningar af
elektrokemisk natur och på gasreaktionernas område är det Habers uteslutande
förtjänst att hafva icke blott experimentellt utan äfven
maternatiskt-teoretiskt klarlagt reaktionsförhållandena vid kväfvets och vätets förening
till ammoniak, hvilka ända till början af hans banbrytande undersökningar
på detta område voro så godt som obekanta och för framställning af
ammoniak gällde som utsiktslösa, och detta på ett så sinnrikt sätt, att han
genom dessa arbeten kunde lägga den fasta grundvalen för den förut såsom
en utopi betraktade tekniska ammoniaksyntesen. Men detta arbete har icke
blött ett för hela den civiliserade världen betydelsefullt
folkhushållnings-intresse, utan det är äfven af en grundläggande betydelse för de
storartade utsikter, som vid ett ingående studium af kemiska reaktioners
gestaltning i riktning af slutprodukternas uppbyggande eller sönderfallande,
till förkofrande af såväl vetenskap som teknik öppna sig för forskaren. Habers
upptäckt är ingen godtköpsiakttagelse utan resultatet af en djupgående
med finkänsligaste vetenskapliga fantasi förenad experimentell och
teoretisk forskaremöda. Den betecknar ett nytt skede af den kemiska
vetenskapens utveckling och torde med rätta förtjäna äran af ett nobelpris i
kemi».
År 1910 påbörjades uppförandet af den första stora ammoniak fa briken
i Oppau nära Frankfurt am Main med en beräknad kapacitet af 30,000
ton ammoniak pr år. Enligt en amerikansk utredning hade produktionen
i Tyskland 1914 stigit till 60,000, 1915 till 150,000, 1916 till 300,000
ton och antogs 1917 hafva uppgått till 500,000 ton eller mera, allt
beräknadt såsom ammoniumsulfat. Man torde därför kunna antaga, att
Tyskland för närvarande kan. framställa omkring 100,000 ton kväfve
såsom ammoniak enligt Habers metod.
Den behöfliga kväfgasen erhålles genom fraktionering af flytande luft.
Vätgasen torde för ändamålet kunna framställas på flera sätt, men ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
