Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. September 1920 - Den vetenskapliga fotografiens problem och arbetsmetoder. Af Arvid Odencrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
en silfverplåt bebandlades med jodångor och därpå belystes i en kamera.
Någon bild blef ej då synlig, men jodsilfverhinnan hade dock undergått
en förändring, hvilken genom behandling med kvicksilfverångor kunde
göras synlig. Dessa adsorberades nämligen af belysta men ej af obelysta
partier, den förut latenta bilden kunde således framkallas, göras synlig.
Därefter bortlöstes det oförändrade jodsilfret genom behandling med en
lösning af natriumhyposulfit eller koksalt — bilden fixerades.
Men denna metod hade åtskilliga olägenheter. Jodsilfrets ljuskänslighet
var mycket ringa; exponeringen i kameran måste tagas mycket lång.
Man fann dock, snart nog, att blandningar af jod och brom gåfvo käns-
ligare plåtar.
Den framkallade bilden var äfven ytterst ömtålig. Häremot hjälpte
den af Fizeau införda toningen — en behandling med lösningar af guld-
salt, vanligen guldklorid.
Kvar stod dock en mycket allvarsam olägenhet: en daguerreotypi var
unik, kunde ej mångfaldigas; och detta var orsaken till att metoden,
oaktadt dess utsökta detaljåtergifvande måste vika för andra.
Redan samma år den offentliggjordes, hade en konkurrent visat sig i
Fox Talbots metod att framställa kopierbara bilder. Efter denna badades
papper i jodkaliumlösning, sensibiliserades’ sedan genom att man lät det
simma på en lösning af silfvernitrat, belystes i kamera, och framkallades
med gallussyra och silfvernitrat. Så erhölls ett negativ — där dagrarna
voro täckta, skuggorna klara — hvilket kunde kopieras, då ett önskadt
antal positiv med originalets ljusfördelning erhöllos. Man återfinner här
det arbetsschema, som än i dag användes.
Metoden kunde dock ej uttränga Daguerres; papperets okänslighet och
dess vid kopieringen störande grofva korn voro allt för stora olägenheter:
Men när den vidare utvecklades — när papperet som bärare af negativet
utbyttes mot glas, och när ljuskänsligheten ökades genom användande
af joderadt kollodium, sensibiliseradt i silfvernitrat försvunno daguerreo-
typierna:
Denna, den våta kollodiummetoden, kunde dock ej heller blifva före-
mål för industri. Hvar och en måste själf bereda sina plåtar, omedel-
bart före deras användande; alla försök att gifva dem hållbarhet genom
att uttvätta de lösliga salterna höllos tillbaka af den ringa ljuskänslig-
heten hos det torkade jodsilfverkollodiet, trots alla försök att öka denna
genom behandling med tannin, kaffe, te, morfin eller öl!
När man emellertid funnit på att utbyta kollodiet mot gelatin, och
att emulgera silfverhaloiden däri, vår det största steget i fotografiens ut-
veckling taget, ehuru man först långt senare insett orsaken därtill —
utbytandet af en kemiskt indifferent bärare mot en kemiskt sensibili-
serande sådan. Detta följdes af upptäckten att det i gelatin emulgerade
bromsilfrets känslighet kunde ökas genom uppvärmning, i all synnerhet
i närvaro af ammoniak — därmed var den moderna högkänsliga torr-
plåten en möjlighet.
Men än så länge ägde den blott bromsilfrets känslighetsområde; endast
för våglängder kortare än c:a 4,800 ÅE visade den sig användbar. H. W.
Vogel fann så den optiska sensibiliseringens betydelse; då endast absor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
