Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. September 1920 - Den vetenskapliga fotografiens problem och arbetsmetoder. Af Arvid Odencrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
tidigt med att svärtningens maximum höjes och tangentens lutningsvinkel
ökas.
Detta »normalsvärtningområde» inom hvilket kurvan skulle kunna
anses sammanfalla med sin tangent, har af vissa tyska författare tillagts
stor betydelse, emedan inom detta enklare svärtningslagar skulle kunna
anses gällande. Ett sådant påstående är dock svårt att grunda; tvister
hafva ock uppkommit, troligen emedan vid områdets bestämmande som-
liga synas draga tangenten till den verkliga kurvan, andra en sekant
genom inflexionspunkten; det senare ger ju en längre sammanfallande
del, men är betydligt mera godtyckligt.
Större betydelse har den engelska användningen häraf fått. För att
karaktärisera såväl plåten, som dess behandling utdrages denna tangent
(eller sekant) tills den råkar expositionsaxeln. Dess skärningspunkt därå
anger så plåtens inertia (tröghet) betecknad i; 7, tangenten för dess lut-
ningsvinkel, anger svärtningskurvans karaktär — en viktig del af hvad man
sammanfattande brukar kalla plåtens gradation, under det att inertian är ett
mått på dess känslighet. I Tyskland har man ganska mycket karaktäriserat
denna senare genom tröskelvärdet, d. v. s. den svagaste belysning som
ger märkbar svärtning; ett faktum af viss betydelse för detaljåtergifvande
i skuggor, men ej för hufvuddelen af exponeringen.
Hvad slutligen den fjärde delen af kurvan angår, så är det ju ganska
egendomligt att en fortsatt belysning ger allt mera minskad svärtning.
Man skulle snarare ha väntat sig ett asymptotiskt närmande till ett
maximum däraf. Än mera kompliceras saken af att man vid ytterst
kraftiga belysningar — direkt fotografering af solen — har kunnat kon-
statera ännu en omvändning, således en ny »negativ» del af kurvan
med därpå följande »positiv> del. Dessa förhållanden torde dock ännu
ej vara så utredda att de kunna utan vidare läggas till grund för teorierna.
Särskildt synes mig ljusgårdsbildningar kunna komplicera bedömandet —
ej minst då man, som åtskilliga på detta område arbetande, försummar
det kvantitativa och nöjer sig med kvalitativ uppskattning.
Det således sagda rör svärtningkurvans allmänna typ, hvilken sedan
kan modifieras af ett stort antal faktorer delvis förut omnämnda —
framkallarens sammansättning, temperatur, verkningstid, fixeringens och
än mer torkningens förlopp, olika metoder vid uppmätningen (Callier-
effekt).
Men äfven om allt detta hålles konstant, kan man af samma it få
olika effekter. Vi kunna beteckna verkan af de olika skalorna så:
kontinuerlig tidsskala F (i, t).
D intensitetsskala F (i, t.).
intermittent tidsskala F (io n
En undersökning af dessa skalors effekt visar att man i regel kan sätta
F (i, t) > F (i t) > F (ia ik i):
Den kontinuerliga tidsskalan ger största effekten, alltid mer än mot-
svarande intensitetsskala. Verkan af intermittensen är i hög grad be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
