Sophie v. Knorring. 45 ängSlat sig den första och andra; hon hade hört talaS om faror, od) ändå hade allt för-blifwit lika lugnt fom förut; till slutet trodde hon, att det endast war en dyster inbillning hoS drottningen och att prinfen en gång plötsligt skulle återfå fin fordna, älsk-wärda gestalt. På detta fätt hade twå månader förflutit, då prinfessan en afton gick i trädgården med fin amma, der de mötte drottningen. Rofalinda, fade hon, du känner min historia, Bertha har berättat henne för dig, Säg mig, har du fedan dess någon gång önskat, att lemna mig? Prinfessan förfäktade, att hon älskade drottningen och prinfen öfwer all ting/ och att hon aldrig willeskil-jaS ifrån dem. Win dotter, fortfor drottningen, i dag är min fonS födelfedag, wid midnatt, då hanS åfyn för första gången fröjdade mig, fer jag honom i fin rätta skepnad, han wet det icke fjelf, han fofwer; om jag wifle mäcfa honom, skulle han genast