Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 165. Johan Konrad Dippel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ ____________16 5. JOHAN KONRAD DIPPEL._________, 49
Dippel snart intaga en sjelfständig, öfver de kämpande
partierna upphöjd ståndpunkt och ville förbereda ett dittills
okändt fridsrike på jorden, der alla meningsskiljaktigheter
i religiösa ting skulle upphöra och blott praktisk
kristendom drifvas. Men i sjelfva verket fördjupade han sig mer
och mer i den gamla mystiska religionsåskådningen, ehuru
han, i likhet med Paracelsus och andra teosofer, bragte
henne i förbindelse med astrologi och alchemi. Nu vände
han sig afgjordt emot de orthodoxe, till hvilkas parti han
förut slutit sig, och om han än icke öppet bröt med sina
nya vänner pietisterna, så kunde dock de mera klarsynte
snart öfvertyga sig om, att han icke heller stod på deras
ståndpunkt. Under det antagna namnet Christianus
Democritus började han utgifva flere skrifter, i hvilka han
angrep de orthodoxe och deras lärouppfattning, ofta på ett
satiriskt och hånande sätt.
Mest bekanta äro hans år 1698 utgifna s. k. Papismus
protestantium vapulans samt den sammanfattning af åtskilliga
förut publicerade skrifter, som han utgaf 1729 under titeln
Vera demonstratio evangelica. Sjelf påstod Dippel, att han
genom sin skrif t stallare verksamhet u öfverändakastade hela
den lutherska kyrkan", och sant är, att han helt och hållet
bröt icke blott med denna kyrkas särskilda lärosatser, utan
rent af med sjelfva protestantismens principer. Han delade
nämligen först och främst alla mystikers och Svärmares
förakt för det skrifna Guds ord och satte i stället ett från
Gud omedelbart utflödande och i alla menniskors hjertan
inneboende gudomligt ord eller ljus, genom hvilket först Skriften
kunde rätt fattas och förstås. Att bibeln blifyit antagen
som rättesnöre för både lära och lefverne, vore derföre att
anse såsom en villfarelse och ett bedrägeri. Men Dippel
vände sig ej blott emot den protestantiska Skriftprincipen,
utan äfven mot den gängse uppfattningen af försoningen
och rättfärdiggörelsen. Föreställningen om en Guds vrede,
som genom ett offer måst stillas, förkastade han såsom en
Gud ovärdig föreställning. Gud är, menade Dippel, idel
kärlek, men icke straffande rättfärdighet. Han behöfver ej
försonas med oss, utan blott vi med honom. Guds Son har
icke kommit i verlden, för att tillfyllestgöra för våra synder
Cornelius: Sv. kyrk. hist. efter reformationen. II. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
