Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - § 238. Hedbergianismen i Helsingland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 38. HEDBEKGIANISMEN I HELSINGLAND. 211
behöfde bifalla, att så var, för att straxt erfara nådens
fullhet, så insåg han, att han härmed trädde i öppen strid
med Luther, som, huru härligt han än beskrifver och
upphöjer den oförskylda nåden i Kristo, likväl derjemte med
allt allvar framhåller lagens bestämmelse att förkrossa
hjertat och vara en tuktomästare till Kristum. För att få
platsen ren för sin splitter nya lärobyggnad, måste derföre
syndfrihetslärans apostel förkättra sjelfve Luther och döma
hans skrifter till bålet. Onekligen var detta ett ärligt,
men tillika ett ganska äfventyrligt spel. Aktningen för
Luther var nämligen för djupt rotad, för att det skulle
lyckas att stämpla honom såsom en kättare. Också kunde
icke alla antinomistiskt sinnade läsare inom Helsingland
gilla Erik Janssons hänsynslösa uppträdande eller vilja
sluta sig till en så djerf nyhetsmakare. De höllo sig i
stället till den gamla rutströmska herrnhutismen, och snart
fingo de en mer försigtig och vida skickligare ledare och
sakförare.
Den nye anföraren blef en finsk prest vid namn
Fredrik Gabriel Hedberg. Denne man, som numera är prost
och kyrkoherde i Kimito pastorat af Åbo erkestift, hade
några år tjenstgjort såsom fångpredikant i Uleåborg och
var vid ifrågavarande tid anstäld såsom kapellan i Pöytis
socken i Egentliga Finland. Han angrep icke, såsom Erik
Jansson hade gjort, Luther sjelf. I stället gaf han sig sken
af att förfäkta just den store reformatorns egen
uppfattning af evangelii sanning, enär han försäkrade sig vilja
återställa den ursprungliga lutherska rättfärdiggörelseläran
genom att bortrensa den smitta af synergism och
verkhelighet, hvarmed hon blifvit förderfvad icke blott af en
Spener och Tollstadius, utan äfven af en Fresenius och
Nohrborg. I sin skrift Pietism och kristendom påstod
nämligen Hedberg, att Spener och hans vänner svårligen afvikit
från Luther, i det de skulle hafva lärt, att menniskan före
syndaförlåtelsen kunde och borde genom egna
själsansträngningar hos sig öfverväldiga synden, och att hon således
borde i viss mening vara ren och helig, innan hon finge
förtrösta på den oförskylda nåden i Kristo. Låg nu
härutinnan en viss sanning, enär pietisterna onekligen samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
