Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 4. (474.) 28 januari 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 4
årligen i medeltal öfverskridits, eller 5,000
kronor.
Förslag.
På grund häraf hemställer jag i
underdånighet, att Eders k, m:t täcktes föreslå:
att riksdagen - under medgifvande att
af anslaget till arvoden och
resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer må utgå
arvode, ej öfverstigande 6,000 kronor för
år, åt en på viss tid förordnad person med
de åligganden, som i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ofvan angifna grunder
varda af k. m:t bestämda - må bevilja
förhöjning i berörda anslag från nuvarande
beloppet 95,000 kr. till 100,000 kr.
*
Hvad chefen för
ecklesiastikdepartementet sålunda hemställt och föreslagit
täcktes konungen, på tillstyrkan af
statsrådets öfriga ledamöter, i nåder gilla.
FÖR DAGEN.
Diskussionen om nya
normalplanen.
3.
(Sista artikeln.)
Redan för mera än en månad sedan
innehöll tidningen »Vårt Land» ytterligare två
artiklar af märket - l-m-n, hvilka skulle
vara ett genmäle på vår kritik af hans
föregående artiklar till försvar för nya
normalplanens kristendoms- och
minimi-kurser. Bristande tid och utrymme
hafva tills nu hindrat oss att skärskåda de
nya artiklarna.
Om dessa kunna vi fatta oss kort,
alldenstund de innehålla föga nytt i sak.
I förbigående anmärka vi, att
artikelförfattaren gör en del bekännelser och
reflexioner om sig själf, hvilka^ såsom icke
hörande till saken, ej komma oss vid.
Vi endast påminna om3 att vi icke yttrat
oss om författarens psykologiska studier,
erfarenhet eller intelligens och ännu
mindre om hans etiska egenskaper, utan
för såvidt de signerade uppsatsernas
innehåll direkt påkallat och föranledt det.
För barnens skull behöfves ingen minimilinje.
Intet enda rimligt skäl har ännu
blifvit framlagdt för den meningen, att
skolgången skulle blifva bättre med än utan
minimilinje. Detta vilja vi först
konstatera, då hr -/-m-ns försvar hvilade
på denna förutsättning.
Den ställning signaturen -l-m–n
intagit till normalplanen och särskildt till
minimikurserna, söker han dock stärka
genom att åberopa sig på åtskilliga
auktoriteter. De två förnämsta af dessa
äro en »nitisk och erfaren», men ej
namngifven förste lärare och en »med
förhållandena i södra delen af vårt land
förtrogen man».
Den förstnämde har påstått, att en del
barn måste sluta den dagliga skolan,
innan de genomgått den, hvilket ju är
något, som vi aldrig bestridt. Den senare
har för några år sedan sagt, att det icke
får fordras, att »alla i skolåldern» (l-14
år) »varande barn böra gå i skolan un-
der hela läsåret», utan böra »de större
barnen på fullt allvar få deltaga i
kroppsarbetet några månader hvarje år».
Något häremot stridande har ju aldrig af
oss eller våra meningsfränder föreslagits,
men vi hafva klandrat, att befrielse från
halfva skoltiden skall kunna lämnas vid
8 å 9 års ålder, från tre fjärdedelar vid
10 å 11 år och från hela skoltiden vid
fyllda 11 år. Våra yrkanden hafva ej
heller sträckt sig längre än därtill, att alla
barn under 12 å 13 års ålder måtte få del af
hela den för barnen i ett skoldistrikt
bestämda skoltiden, hvilken som bekant i
de allra flesta fall omfattar högst 8 af
årets 12 månader.
Hr -/-m-n medgifver, att 1878 års
normalplan uppställde detta som mål,
men försäkrar, att dess uppnående
misslyckats. Det har dock ej kunnat
påvisas, att detta inträffat i ett enda distrikt,
där skolans målsmän gjort hvad de
kunnat för målets uppnående. Däremot har
man faktiskt nått målet i en mängd
distrikt, af hvilka många hafva en talrik,
fattig, ja delvis i armod lefvande
arbetarebefolkning, och det är ifrån sådana
distrikt vi hafva talrika vittnesmål därom,
att det icke är de fattigaste hemmen,
som oftast och ihärdigast motsatt sig
ordentlig skolgång. Att man misslyckats
i de distrikt, där, inga allvarliga försök
blifvit gjorda, är ett klent skäl för att
slå till reträtt.
Såsom exempel på trakter, hvarest det
skulle vara omöjligt att upprätthålla
ordentlig skolgång till 12 å 13 år och
sålunda behofvet af minimikurser skulle
vara trängande, uppgifvas »vissa delar af
Småland, Halland, Skåne och Bohuslän».
Vi få väl antaga, att här afses de
fattigaste delarna af dessa landskap. Är det
så, duga icke exemplen, ty där har man
vanligen hvarannandagsläsning eller
am-bulatoriska skolor, och för dessa
skolformer, som ofta framtvungits af
befolkningens gleshet, har man j u ej ännu kunnat
hitta på någon minimilinje, ehuru
normalplanens uttryckssätt tydligt gifver vid
handen, att man ej saknat god vilja
därtill.
Några af dessa områden känna vi, icke
genom ett flyktigt besök, utan genom
längre tids vistande ibland och nära
beröring med dess inbyggare, och om
andra områden grundar sig vår
kännedom på personliga vittnesbörd af med
dem lika förtrogna personer. Med stöd
häraf kunna vi försäkra, att hvar helst
befolkningstätheten medgifver det, kan
med god vilja från de styrandes sida
sådan anordning träffas, att barnen upp
till den angifna åldern erhålla åtta
månaders skolgång.
Vi veta mycket väl, att föräldrarna, på
landsbygden icke minst, behöfva sina
barns hjälp en eller ett par dagar allt
emellanåt och dagligen under vissa perioder
på sommaren. För det förra ändamålet
kunna och böra de erhålla lof och för
det senare har man fyra månaders ferier.
Räcker icke detta till, så är det icke
hemmens och ännu mindre barnens kraf
man har för ögonen, utan det är, såsom
det heter i en af uppsatserna,
»jordbruket och åtskilliga andra näringar», som
skola tillgodoses. Men - är det
normalplanens uppgift att vårda dessas
intressen?
Författaren uppgifver, att man på en
del ställen upprättat minimiklasser och
funnit sig väl därmed. På ’»några af de
uppgifna ställena är det icke minimi-, utan
afsondringsklasser för vanvårdade och
försummade öfveråriga barn som
upprättats; på andra åter har man enligt
bestämda upplysningar, som vi förskaffat
oss, anordnat minimikurser på försök,
men har ännu ingen erfarenhet om dem.
Visserligen finnas några distrikt, hvilkas
skolor hafva en minimilinje, men
åtminstone hvad ett af dem angår är det
kommunens finanser, som framkallat
anordningen, och alldeles icke svårigheter från
barnens eller hemmens sida. På några
andra ställen, där den nya anordningens
införande varit påtänkt, har också den
kommunala sparsamheten varit det
huf-vudskäl härför som framdragits, enligt
hvad som framgår af lokalpressen: »det
blir för dyrt att oupphörligen bygga nya
skolhus och anskaffa ökade lärarekrafter.»
I ett par af våra betydligare
fabriksstäder har man efter några års försök
med minimikurser af praktiska skäl ocii
äfven till följd af föräldrarnas motstånd
måst öfvergifva dem. Har hr -l-m-n
äfven skaffat sig kännedom om dessa fall?
Folkskolestadgan har ingen del i minimikurserna.
Vi hafva förut visat, att
folkskolestadgan icke känner några särskilda lärokurser
för fattiga eller klent begåfvade barn,- och
att hr -l-m-n därför ej har rätt att
gifva skolstadgan skulden för
minimikur-sernas införande. Han vidhåller
emellertid sitt påstående, och utan att anföra
ett ord till bevis, tillägger han ett nytt:
»att de först omtalas i 1842 års stadga».
Huru förhåller det sig härmed? I
stadgan af sagda år föreskrifves det i § 7,
att alla ämnen, som då ingingo i
lärareexamen, äfven skulle utgöra föremål för
undervisning i folkskolan. Däri göres
icke någon inskränkning för något enda
barn. Beträffande fattiga och klent
begåfvade heter det, att de, då de lämna
skolan, åtminstone böra hafva inhämtat
kunskap i följande ämnen: (lika med
stadgan 1882). Här talas sålunda endast
om skillnad i afgångsfordringarna, men
icke om några olika kurser i skolan. När
man sedan fann, att denna paragraf likväl
missförstods, så att man endast läste de
ämnen, som utgjorde minimum vid
afgången, tills de voro inhämtade, sökte k.
cirkuläret af den 28 april 1864 råda bot
därför genom föreskriften, »att
undervisningen i öfriga läroämnen ej uppskjutes
utöfver den tid, då den med fördel för
lärjungarnas utbildning kan begynna».
Detta är ju ett bestämdt förbud mot att
vid undervisningen taga hänsyn till den
s. k. minimikursen. Samma uppfattning
gjorde sig gällande i 1878 års
normalplan; detta är ju omöjligt att förneka.
Då nu gällande stadga af 1882 ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:37:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1891/0040.html
