Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (479.) 4 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
SVENSK LÄRARETIDNING.
liga läroböckerna talas om Kölen, Dalfjället,
Tylöskog, Langfjeldene o. d. såsom varande
bergskedjor samt Åreskutan, Syltoppen såsom
bergstoppar, men detta vore vilseledande.
Några bergskedjor i egentlig mening funnes icke
i Sverige utom möjligen i Skåne. Det man
kallade bergskedjor vore i verkligheten stora
fjällmassor eller fjällvidder, på hvilka lågo dessa
bergkullar eller bergklumpar, som man kallar
bergstoppar och hvilka bildade afbrott i de
vida fjälltrakternas enformighet. Hela norra
Sverige utgjorde en sakta sluttning från
riks-gränsen till Bottenhafvet, hvilket kunde synas
af flodernas riktning. De norrländska floderna
bildade vid det egentliga fjällets fot ett system
af sjöar. Floddalarna vore ett verk af
flodvattnet, som så småningom bildat dessa
fruktbara och nu tätt bebyggda dalar, hvilka på
samma gång utgjorde en omväxling i den
annars enformiga fjällnaturen. Det mellansvenska
låglandet bildades af Vänerns och Mälarens
vattenbäcken, hvilket under jordens tidigare
perioder antagligen utgjort en del af den
väldiga dalsänkning, hvars fortsättning vore Finska
viken och de stora ryska insjöarna Ladoga m. fl.
Med afseende på undervisningen i fysisk
geografi trodde talaren det vara lämpligare att
taga floder och vattensystem till utgångspunkt
än att börja med bergen; ty härigenom kunde
man genom slutledningar komma till en riktig
och fullständig uppfattning af landets
höjdförhållanden.
Diskussionen om läroböcker i svensk
historia, som inleddes af hr Aug. Bergqvist,
tycktes arta sig till att blifva mycket liflig,
men måste afbrytas för att upptagas vid
ett följande sammanträde. Det var
hufvudsakligen Odhners minsta lärobok, som
till en början var föremål för kritik. Den
ansågs olämplig därför, att den uti de s.
k. öfverblick ar n a upptager en del
historiska uppgifter, som borde förekomma i
den historiska texten; samt att den
använder ett språk, som för barnen måste
blifva i det närmaste oförstådt, enär det
består till en stor del af fraser och
betraktelser, utan sammanhang med de
historiska fakta, på hvilka dessa stödja sig.
Att söka inom en så trång ram utföra de
båda uppgifterna att åstadkomma en
lärobok, som på samma gång skall tjänstgöra
sora ett slags läsebok, låter sig icke göra,
och häruti torde hufvudorsaken ligga
därtill, att denna bok blifvit mindre
tillfredsställande. I diskussionen deltogo utom
inledaren hrr J. P. Lindén, E. Nätterqvist,
O. Vinslov, Fr, Berg och Ax. Blomqvist.
Sammanträdet var besökt af bortåt 150
personer.
Rekarne-kretsen höll den 21 februari
sitt ordinarie vintermöte i Eskilstuna.
Efter en af fröken Klara Källström från
Kloster hållen lektion öfver ögat
diskuterades frågan: Tillgodoses i våra skolor
barnens känslolif på ett tillfredsställande sätt,
och om icke så är: huru åstadkomma rättelse
härutinnan^ Under diskussionen yttrades
i hufvudsak följande:
Läraren finner mången gång sitt
ansträngande arbete bära ringa frukter, och i följd däraf
varder hans lynne lätt nedstämdt. Han har
sig inom de olika läroämnena förelagda vissa
kurser, som han måste medhinna. Dessutom
fäster han måhända i hufvudsaklig vikt vid
utvecklandet af sina elevers förstånd, och följden
af allt detta blir, att ej känslolifvet på ett
tillfredsställande sätt tillgodoses.
Huru skall då rättelse härutinnan kunna
åstadkommas? Läraren måste ovillkorligen se
till, att han ej förlorar det sinnets jämnmod
och det intresse för sitt kall,, som äro ound-
gängliga, för att han skall så som sig bör
kunna nära barnens känslolif. Han måste deltaga
i deras sorger och fröjder, i deras med- och
motgångar. Han måste visa vänlighet och
glädtighet, ty däraf har barnasinnet ett särskildt
behof. Läraren får ej glömma att vid sin
undervisning i de olika läroämnena väcka till
lif och underhålla olika sidor af barnens
känslolif, ty denna hans plikt är ej mindre viktig än
den att bibringa dem \, nde. Många af de
minnessaker, han hos sina lärjungar söker
inprägla, glömmas snart, men hvad som stannar
kvar är det känslointryck, de från skolan
medföra, och detta kan blifva bestämmande för
hela deras lif.
Det förda tankeutbytet fick utgöra svar
på frågan.
Det andra diskussionsämnet var: Sången
i skolan. Härom uttalade sig mötet
sålunda:
Sången bör i småskolan vara enstämmig och
i folkskolan omväxlande en- och tvåstämmig
samt bör företrädesvis öfvas såsom gehörssång.
Koralsång bör flitigt öfvas och må målet i
öfrigt vara att skaffa barnen ett rikt förråd af
enkla, fosterländska, melodiösa sånger.
Mötet beslöt att genom sin ordförande
betyga riksdagsmannen A. Henricson från
Östergötland sin varma tacksamhet för de
sympatier han visat Sveriges
folkskollärarekår genom den af honom vid årets
riksdag framlagda motionen rörande förändring
af lärarnes löneförmåner.
rå förslag af Södra
Västmanlands-kretsen beslöt mötet att under instundande
sommar ett med nämda krets gemensamt
möte skulle anordnas.
Nyköpingskretsens lärareförening
höll i lördags sitt ordinarie vintermöte i
Nyköping. Sedan ordföranden hälsat de
närvarande välkomna sarpt i
inlednings-föredraget sökt framhålla betydelsen af en
nationell uppfostran, höllos tvänne
lektioner, den ena af hr P. Åhrén i Husby om
Lappland och den andra af fröken Lotten
Ljungqvist i Oxelösund i allmänna bråk.
Därpå höll fröken Emilia Nyberg i
Stjärn-holm ett intressant föredrag öfver ämnet:
originalitet vid undervisningen.
Sedan ett telegram från Rekarnekretsen
upplästs, företogs diskussion öfver ämnet:
Kristendomsundervisningen i småskolan,
hvilket ämne inleddes med ett föredrag af
fröken Kristina Qvint i Arnö.
Meningsbytet öfver frågan blef både långvarigt
och lifligt. På ett undantag när uttalades
den meningen, att fordran på kunskap
borde sättas först i andra rummet, och att
undervisningen borde meddelas på ett sådant
sätt, att lärjungarna framför allt blefve
genom kärlekens band fästa vid
kristendomen.
Frågan: Hvarigenom kunna folkskolans
lärare undgå att i förtid uttömma sina
krafter? inleddes af hr A. V. Hellström
i Nyköping. Efter en utförlig diskussion
framställdes och antogs följande såsom svar
på frågan:
En lärare kan undgå att i förtid uttömma
sina arbetskrafter:
om han så ordnar och planlägger sitt
arbete, att detta kan fortgå med lugn och
jämnmod samt med hopp och förtröstan till Gud,
utan sinnesoro och samvetsförebråelser;
om han, så långt möjligt är, tager barnens
sjelfverksamhet i anspråk samt undviker att
vid undervisningen tala högre och mera, än
han behöfver;
om genom tjänliga medel för uppvärmning
och ventilering frisk luft utifrån i en ständig
ström och lagom uppvärmd föres in i
skolsalen och osund luft genom afloppsrör bortföres
ur densamma, samt lärorummet städse hålles
rent och snyggt;
om han under tristunder bereder sig tillfälle
till rörelse ute i friska luften och så använder
sina ferier, att krafterna därunder så mycket
som möjligt stärkas;
om han i öfrigt i sitt enskilda lif iakttager
ett med hälsolärans grundregler
öfverensstämmande lefnadssätt; samt vidare
om församlingen genom tillräcklig lön
befriar honom från bekymrande näringsomsorger,
hvarigenom han mera odeladt kan inlägga sin
kraft i skolarbetet; och
om hon underhåller sunda skollokaler; samt
slutligen
om skolrådet underlättar hans arbete med
kraftigt understöd och uppmuntringar.
Mötet räknade ett ovanligt stort antal
deltagare, bland hvilka må nämnas
kontraktsprosten H. Ahlberger och
komminister F. O. Sandsten.
Nässjökretsens skolförening* hade
sitt första möte för året i Forserums
stations folkskola den 28 februari, hvarvid
lektioner höllos med folkskolans barn uti
svenska språkets satslära af läraren på
stället T. L. Dahlberg och med småskolans
barn uti innanläsning af lärarinnan Emilia
Pettersson i Öggestorp.
Därefter förekom till’ behandling följande
fråga: Hvilka läroböcker vill föreningen
förorda till införande uti ortens skolor?
Frågans inledare, hr J. A. Yallerström i
Nässjö, betonade önskvärdheten af, att samma
böcker infördes i ortens skolor, så att
barn, som flytta från en skola till eti
annan, ej därför behöfva byta om läroböcker.
Vid valet af läroböcker hade man att taga
hänsyn icke allenast till böckernas gddhet,
utan äfven till deras prisbillighet.
Efter ett lifligt meningsbyte eöades
mötet om, att följande läroböcker vore att
förorda för ortens skolor:
Meurling-Ottan-ders katekes, Norlén-Lundgrens bibliska
historia, Larsson-Lundahls räknebok,
[Fridtjuv och Hjalmar Bergs geometri, Odjiners
svenska historia, Almquists geografi ’och
Berg-Lindens naturlära.
Beträffande lärobok i modersmålet samt
läsebok för småskolan kunde ej mötet enas
om att förorda någon särskild, utan ansågs,
att af följande böcker kan hvilken som
helst med nära nog lika stor fördel
användas i ortens skolor: nämligen Sjölanders,
Kabner-Victorins och Sundéns läroböcker
i modersmålet, Röd hes, Kastmans och
Bäckman-Svensks abc- och läseböcker för
småskolan.
Öfriga frågor måste uppskjutas till nästa
möte, som hålles i Bréviks folkskola den
6 juni.
Halmstadstraktens skolförening
höll sammanträde den 21 februari i
Halmstad. Efter ett hälsningstal af
ordföranden J. G. Hsellström samt proflektion i
sång af hr L. M. Holmqvist i Holm
diskuterades frågan om inrättande af
pedagogiska lärokurser för folkskolans och
småskolans lärarepersonal. Yttrande hade
ingått från åtskilliga halländska föreningar.
Af dessa hade Kongsbacka skolförening
önskat, att kursen skulle förläggas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
