Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 44. (514.) 4 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 44
såsom ersättning åt seminariets rektor för
tillsyn och vård af utställningen.
En pensionerad lärare tilldömd
bristande kofodersersättning för 10
år. Enligt 1842 års folkskolestadga
utgick kofodersersättningen med »minst värdet
af 2 tunnor spannmål». Först genom 1860
års kungörelse höjdes ersättningen till
»minst värdet af 5 tunnor spannmål». I
stället för denna tillökning af 3 tunnor
spannmål beslöt Eds församling i
Stockholms län att lämna läraren E. L. Marmen
7 lispund råghalm af hvarje oförmedladt
mantal. Då sedan genom en k. kungörelse
den egentliga lönen från 1864 höjdes till
400 kr., drog församlingen in de 2 tunnor
spannmål, som förut ingått i den öfriga
spannmälölönen. M. blef först vid sin
afgång från tjänsten vid 1889 års slut
upp-märksamgjord på, att han under åren
1864-89 erhållit årligen 2 tunnor
spannmål mindre, än hvad han lagligen ägt
utbekomma. Enligt markegångstaxorna
representerade detta ett belopp af icke mindre
än 692 kr. 26 öre, som församlingen
undandragit sig att betala sin lärare.
M. begärde nu att få ersättning för
åtminstone de tio senaste åren med 243 kr.
38 öre, men icke ens denna anspråkslösa
begäran kunde bifallas af församlingen.
Kyrkostämman sade helt enkelt, att om
M. hade något att fordra af enskilda
församlingsmedlemmar, finge han själf uttaga
detta; församlingen ansåge sig ej skyldig
utbetala den resterande
kofodersersättningen, helst flera jordbruksfastigheter på
senare åren ombytt ägare.
M. anförde häröfver klagomål hos
länsstyrelsen, därvid yrkande, att församlingen
måtte åläggas att till honom utbetala 692
kr. 26 öre eller åtminstone för de 10
senaste åren 243 kr. 38 öre. Församlingen
bestred fordringsanspråket och gjorde för
Öfrigt den invändningen, att som M. afflyttat
från församlingen, vore han ej behörig att
öfverklaga församlingens beslut.
Länsstyrelsen resolverade ock, att hon icke kunde
upptaga besvären till pröfning.
Kammarkollegium åter förklarade, att
äfven om M. ej vore behörig att klaga
Öfver kyrkostämmans beslut, länsstyrelsen
dock icke bort undandraga sig att ingå i
särskild pröfning af det väckta
fordringsanspråket mot församlingen, i följd hvaraf
målet visades åter till länsstyrelsen.
Genom den 14 sistl. augusti afkunnadt
utslag resolverade nu länsstyrelsen,
att som Eds församling lämnat obestridt, att
Marmen från och med år 1864 icke utbekommit
de 2 tunnor eller 12,6 kubikfot spannmål,
hälften råg och hälften korn, hvilka utöfver
in natura erhållen råghalm årligen bort honom
såsom kofodersersättning författningsenligt
lämnas, samt hufvudsakligen emot krafvet endast
invändt, att detsamma, hvilket ansåges böra
riktas mot församlingens vederbörande enskilde
medlemmar, vore obefogadt, då Marmen under
tjänstetiden fått sig upplåtet ett planteringsland
vid skolan, hvars begagnande han själf skulle
hafva räknat såsom full godtgörelse för nu
ifrågavarande del af kofodersersättningen, men
församlingen icke mot Marméns bestridande
styrkt, det han gått in på, att
planteringslandets begagnande skulle innefatta ersättning för
oguldna delen af aflöningsspannmålen, hvilken,
för så vidt krafrätt lagligen får göras gäl-
lande, församlingen såsom sådan följaktligen
måste vara pliktig att Marmen godtgöra;
alltså profvar k. befhde skäligt ålägga
be-mälda församling att af dess medel till
Marmen emot kvitto utbetala hvad han för de tio
åren 1880-1889 utsökt med det utan
anmärkning lämnade beloppet af 243 kr. 38 öre jämte
härmedels stadgad godtgöreise af 16 kr. för
lagsökningskostnaden; hvaremot å det först i
påminnelserna framställda anspråket på ränta
ej kan fästas afseende.
Detta utslag har under förra månaden
vunnit laga kraft. Den gamle läraren får
alltså nu ändtligen ungefär tredjedelen af
hvad församlingen innehållit af hans
lilla lön.
Folkskolan och liknöjdheten för
kristendomsundervisningen. Till Sv.
Läraretidning skrifves: Vid sitt höstmöte
diskuterade Linköpings
folkskollärareförening följande fråga: »I hvad mån kan
folkskolan undanrödja den tilltagande
liknöjdheten för kristendomsundervisningen?»
Frågans inledare, skolläraren K.
Eng-dahl, och de flesta öfriga talare ansågo,
att en dylik likgiltighet verkligen
förefunnes; det gällde nu att finna, i hvad mån
| folkskolan kunde undanrödja orsakerna.
j Ingen kunde säga, att den för
kristendoms-l undervisningen i skolan anslagna tiden vore
för liten eller att ämnets beskaffenhet vore
sådan, att den uppväckte likgiltighet. Felet
måste sökas i själfva undervisningen. Läraren
måste syssla för mycket med abstrakta saker
och med dogmer, hvilka vore för svåra för
barnasinnet. Därtill komme utanläsningen,
som vore ett väsentligt fel, åtminstone hvad
katekesstyckena beträffade. När sorger och
bekymmer komme, vore det ej med
katekesstycken man tröstade sig. Många föräldrar
hölle nog på, att barnen skulle lära sig
katekesen, men detta blott för konfirmationens
skull. En ändring vore nödvändig.
Undervisningen måste vara afsedd för verkligheten i
lifvet. Man måste mera lägga an på att väcka
den religiösa känslan till lif och liksom
Frälsaren förklara, förtydliga och tillämpa de
religiösa sanningarna genom ämnen för dagen,
tagna ur det verkliga lifvet.
I allmänhet syntes man vara ense därom,
att katekesutanläsningen måste inskränkas
och en gallring af själfva innehållet
företagas, ty katekesen vore nog, såsom en
talare uttryckte sig, »en svår och
obegriplig bok».
Rektor Anjou däremot ansåg orsaken
ligga i en tilltagande likgiltighet för
kristendomen själf. Hvad särskildt katekesen
beträffade, så vore den nya läroboken både
kortare och enklare än den gamla. Man
borde akta sig för att i tid och otid söka
förklara allt, t. ex. Gud och treenigheten.
Detta vore ting, som låge öfver vårt
förstånd, hvilket vi i ödmjukhet borde erkänna.
Årsredogörelse? hafva ytterligare
kommit oss tillhanda från följande
folkhögskolor :
Östergötlands folkhögskola. Redogörelse för
dess verksamhet 1890-91, meddelad af
Herman Odhner.
Redogörelse för den Dillströmska,
folkhögskolans å Tjörn verksamhet och förvaltning
under året 1890-91, meddelad af skolans
styrelse.
Redogörelse för Södermanlands vid Ble
förlagda folkhögskolas verksamhet år 1890-91,
lämnad af J. A. Vallin.
Redogörelse för Örebro läns folkhögskola
1890-91, afgifven af J. V. Jonsson.
En skolmästares anspråk för 100
år sedan kan man lära känna genom ett
gammalt aktstycke från 1785, som
påträffats i Almby kyrka i Nerke och
innehåller följande:
Scholaemästaren Hans Andersson, som hos
mig vistats, ungefärligen tio veckor, för att
lära mina barn läsa uti bok, lemnas det bevis,
att han sig här hederligen och väl uppfört
hafver. I stafningssättet har Han
medelmåttigt lärt sig de förnämsta grunderna. Mer
skall Han och få lära. I denna församling
vill Han qvarblifva, emedan han här har sin
hulda Syster, att hylla sig till, då Hans ofta
påkommande kroppskrämpor ej kunna tillåta
honom, att sysslosättja sig med
barnainformation. Det löftet har Han, att för hvart barn
fä otta styfver i veckan, fri spisning och en
stufva upsatt åt sig. Kan Han ej få dessa
vilckor uti Almby, så upsäger Han den där
Honom erbjudna syslan.
Svennevads Prsestegård Den 17 Dec. 1785.
J. A. Ekenborg
Kyrckoherde.
Som man ser - skrifver Ner. Allen.
- kunde anspråken icke å någondera
sidan vara så stora på den tiden. Om
Hans Andersson fick sina »otta styfver»
i Almby eller i Svennevad, förmäler icke
historien.
Dödsfall. Folkskollärarinnan Karolina
Nyström i Filipstad afled, enligt hvad
skrifves till Svensk Läraretidning, den 15
sistlidne oktober. Född år 1841 i
Var-nums församling i Värmland
utexaminerades lärarinnan Nyström från Strängnäs
seminarium 1867 och anställdes vid
Filipstads folkskola 1869. På denna plats
har hon sedan verkat oafbrutet till i maj
månad detta år, då den invärtes tärande
sjukdom, som nu afklippt lifstråden,
nedlade henne på sjuksängen.
Karolina Nyström kunde räknas till
dem, som under utöfvandet af lärarens
ansvarsfulla kall städse följde den goda
grundsatsen: utan tukt ingen framgångsrik
undervisning. Däraf korn sig ock den
mönstergilla hållningen både ute och inne,
som städse kännetecknade hennes skola,
den alltid spända uppmärksamheten och
det vakna intresset, hvarmed undervisningen
mottogs den ena timmen efter den andra.
Den tillgifvenhet, hon under sin långa
tjänstetid lyckats vinna, gaf sig uttryck
uti ett allmänt deltagande för henne under
sjukdomens långa dagar och i den allmänna
sorgen vid hennes bäddade graf. Den 21
oktober försiggick den högtidliga
likbegängelsen i Filipstad, hvarvid prosten Schröder
tecknade hennes lifsgärning, uttalade
samhällets tacksamhet samt önskade frid öfver
hennes graf och välsignelse öfver hennes
minne.
- Den gamle »byskol mas tåren» Anders
Gustaf Brandt i Munga by af Tierps
församling i Uppland har nu nedlagt
vand-^ingsstafven. B. var född 1810 i Lena
socken af Uppsala län och kom vid 20
års ålder till Tierp. Vid sidan af sin
tjänst som soldat, därunder han på egen
hand lärde sig skrifva och räkna, var han
auktionist, tingshus vaktmästare och
skolmästare. Efter dåtidens anspråk omfattade
Brandts undervisning blott abc boken,
psalmboken, katekesen, skrifning och
räkning af de fyra enkla räknesätten samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
