Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 45. (515.) 11 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken han med obarmhärtig logik och
icke utan satirisk skärpa uppvisade
ohållbarheten af den kongl, kommitténs
ståndpunkt i fråga om undervisningen i
språklära i egentliga folkskolan. Hela
systemet med enbart öfningsböcker och
ifyllande af ofullständiga satser utdömdes och
detta både på grund af erfarenhetens vitt*
nesbörd och en mängd uttalanden af
framstående auktoriteter.
Den, som utan förutfattade meningar
studerar d:r Stenkulas antikritik, skall nog
gifva honom rätt i de flesta stycken. I en
punkt torde dock flertalet lärare vara af
annan mening och det är just i fråga om
fördelningen af lärobokens innehåll. Han
håller nämligen strängt på den kända
fördelningen i ljudlära, formlära och satslära
och vill alldeles icke veta af det moderna
sammanförandet af de två sistnämda
delarna. Lärobokskommittén däremot, som
äfven vill hafva en språklära, men endast
»i de högsta klasserna af de mest
gynnsamt utrustade folkskolorna», uttalar sig
alldeles bestämdt för den sistnämda
anordningen. Denna anordning att sätta
form- och satslära i samband med
hvarandra har också anbefallts af normalplanen
och uttryckligen föreskrifvits i den nya
kursindelningen för Stockholms folkskolor.
Någon lärobok i ämnet, uppställd efter
den nämda grundsatsen och i
öfverensstämmelse med berörda kursindelning, har
emellertid ej funnits. Det var därför i
en lycklig stund ofvanstående arbetes
författare kom på den tanken att taga i tu
med den vanskliga uppgiften att utarbeta
en verklig språklära for folkskolan.
Uppgiften var vansklig, ty det gällde att
undvika å ena sidan de vanliga
öfningsböc-kernas oreda och å den andra de vanliga
folkskolespråklärornas abstrakta
teoretise-rande.
Huruvida nu författaren lyckats lösa
denna uppgift, därom kunna Svensk
Läraretidnings läsare ju själfva döma, då de
alla erhållit boken (såsom gratisbilaga till
n:r 39). Anmälaren kan sålunda inskränka
sig till några antydningar.
I likhet med lärobokskommittén hyser
författaren, såsom det heter i förordet, den
grundsatsen, att undervisningen i
grammatik bör byggas på det lefvande språket
själft. I öfverensstämmelse härmed är
ämnet så behandladt, att först framställas
några valda satser såsom exempel på det,
som skall inläras. Därpå framställes
definitionen eller regeln såsom ett resultat af
den förberedande öfningen. Slutligen följa
öfningar för inöfvande af det sålunda
uppkomna läroinnehållet. De viktigaste
undantagen äro upptagna uti
ordförteckningar, ställda efter reglerna. Öfningar, som
bestå i utfyllande af ofullständiga satser
eller meningar, upptagas däremot icke.
Såsom skäl härför anföres, att dylika
öfningar skulle allt för mycket inkräkta på
utrymmet. Författaren kunde gärna
tilllagt, att värdet af dylika öfningar är
högeligen omtvistadt.*
Rättskrifningsöfningarna utmärka sig för-
* Se d:r Stenkulas förut omnämda broschyr!
delaktigt framför flertalet dylika genom
sitt, om ej alltid intressanta, dock alltid
rimliga innehåll samt sin enkla och rediga
satsbyggnad. I senare afseendet kunna de
uthärda jämförelse med lektor
Landtmans-sons, d. v. s. med de bästa som, så vidt
anmälaren känner, hittills funnits att
tillgå.
Det är nu också högst eget, att man
ej för länge sedan kommit till insikt om
det förvända uti att göra dessa öfningar
så onaturligt tillkrånglade som möjligt.
’Kommer man så långt, att lärjungarna
kunna interpunktera mera invecklade
perioder, hvarför i all rimlighets namn då ej
välja läseboksstycken eller dylikt med
något bildande innehåll? En tysk pedagog
säger någonstädes: »Rättskrifningen är ett
sannskyldigt skolmästarekors i Nord och
Söder.» Det länder författaren af
föreliggande lärobok till berömmelse, att han ej
vill göra detta kors tyngre, än det
nödvändigt måste vara, så länge vår
rättskrifning är bunden af delvis rent
kinesiska regler.
Af grammatiken har upptagits endast
det, som torde vara nödvändigt för
utvecklingen af förmågan att rätt behandla
språket i afseende på rättskrifning,
interpunktion och ordformer. Så vidt
anmälaren kunnat finna, har författaren i
synnerhet här visat prof på sin stora
erfarenhet och sitt pedagogiska omdöme.
Visserligen har han haft en ram angifven i
lärobokskommitténs utlåtande samt i
kursindelningen för Stockholms folkskolor, men
detta minskar föga hans förtjänst, ty inom
denna ram kan mycket oanvändbart och
för folkskolan onyttigt kram inpassas.
Såsom redan är framhållet, hafva
förrn-och satsläran till en början blifvit
behandlade i ett sammanhang. Denna lärogång
har visserligen ofta vid undervisningen
åstadkommit mycken oreda och mycken
osäkerhet, men det torde berott därpå, att
den saknat en upparbetad metodik. I alla
fall har den nu för sig, som förut nämts,
stora auktoriteter bland dem, som hafva
ledningen af folkskolan om hand, så att
det blir nog bäst att söka af densamma
göra det bästa man kan. Äfven i detta
afseende har författaren gifvit flera nya
uppslag.
Författaren har användt den latinska
terminologien, och detta enligt anmälarens
mening med rätta. Det på vissa håll
moderna sättet att söka använda svenska
benämningar, har anmälaren alltid betraktat
som ett slags fosterländskt snobberi. Dessa
benämningar äro otrefliga att se på och
ofta odrägliga att uttala. Intet burskap
hafva de heller i det lefvande språket, utan
äro hänvisade att fora en tynande tillvaro
i några magra läroböcker.
Och hvad hafva för öfrigt dessa en
malplacerad svenskhets vanskapliga barn
att göra i vårt vackra språk. Vi hålla
tillgodo med en mängd konkreta
substantiv, som äro främlingar från det gamla
Rom. Hvarför skulle vi då envisas att
utbyta de korta och lätt inlärda latinska
benämningarna på de ifrågavarande
begreppen mot några klurnpfotade s. k.
svenska, hvilka språket icke synes tåla.
Med rätta säger också förf. i förordet, att
»de många olika, under senare åren rätt
ofta framträdande försöken att försvenska
den grammatiska terminologien hafva städse
visat sig otillfredsställande och
äfventyr-iga». Till deras tjänst, som vilja använda
svenska benämningar, har han emellertid
inom parentes angifvit sådana, där
någorlunda lämpliga varit att tillgå.
En af de svåraste uppgifterna, som
möter en författare i detta ämne, är
uppställningen af definitionerna. Dessa böra
nämligen vara fullständiga, möjligast
själfmot-sägelselösa och, då det gäller en lärobok
för barn, på samma gång enkla. Denna
svåra uppgift har författaren löst på ett
sätt, som tillfredsställer mycket höga
anspråk. Man märke t. ex. den lyckligt
funna definitionen af objektet, en
definition, som torde tillfredsställa den
strängaste vetenskaplighets kraf, på samma gång
den är så enkel, att »ett barn kan förstå
dess mening». Den visar i själfva verket,
huru man genom uppoffrande af litet
slentrian kan komma till rätta med mycket,
som annars förefaller ofantligt inveckladt.
Författaren har nämligen uppoffrat det
s. k. dativobjektet, hvilket åstadkommit så
mycket onödigt bryderi och trassel. Och
det kunde han tryggt göra, ty sådana
auktoriteter som A. Noreen och E. Schwartz
hafva gått ännu längre [1] och utan vidare
ceremonier förpassat allt hvad objekt heter
in bland adverbialen. Att de låtit agenten,
som äfven tillställt åtskilligt bråk i
elementarundervisningen, göra de bägge
stegen af objekt sällskap på resan, behöfver
väl ej tilläggas. Den omnämnes ej heller
med ett ord i förevarande lärobok.
Framställningen af den egentliga
satsläran plägar ofta utgöra en verklig
stötesten för de s. k. »Öfningsböckernas»
författare. Orsaken härtill är nog den, att
de flesta ej vågat öfvergifva den vidlyftiga
apparaten af s äts kategorier, med hvilken
de själfva gjort bekantskap i skolan och
de större läroböckerna. I föreliggande
arbete är hela denna invecklade apparat så
förenklad, att hvarje normalt begåfvadt
barn på folkskolans högsta stadium helt
visst skall kunna använda densamma.
Sedan nu bokens förtjänster antydts,
skulle efter gammal god recensentsed
äfven en hop fel och brister påpekas.
Uppriktigt sagdt, har anmälaren gjort sitt
bästa för att få tag i några dylika, men
emot vanligheten har ’det ej velat lyckas.
För att emellertid visa, att han läst
igenom boken ordentligt, må framhållas, att
på sid. 30 saknas ett komma i
rättskrif-ningsöfningens 7:e mening, samt att på sid.
23, st. 46, har användts ordet »slaktning»
i stället för »slakt». Det förra felet är
tydligen sättarens, det senare får väl förf.
erkänna som sitt.
»En uppmärksam granskare», som frasen
lyder, skall väl kunna uppleta ännu ett
och annat att anmärka, och i så fall på
ett eller annat sätt framföra det till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
