Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49 (A). (519.) 9 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 49
SVENSK LÅEARETIDNING.
5é5
inträffat, att den ena kretsen efter den andra
nästan hela raden utefter kunnat »protestera
mot det sätt, hvarpå vissa kretsar uppträdt
mot centralstyrelsen», på samma gång man
blifvit i tillfälle att tända rökoffer åt
centralstyrelsen »för det utmärkta sätt, hvarpå denna
skött den allmänna föreningens angelägenheter»
- alldeles som om detta varit af någon
för-nekadtö -, och framför allt för den tapperhet,
hvarmed centralstyrelsen afvärjt den
förskräckliga fara, som hotat den allmänna föreningen
genom det vederstyggliga
stadgeändringsför-slaget.9 Då detta samma-mångomtalade förslag
med mera allvar och kraft började tränga sig
fram, tog centralstyrelsen i sin eldiga ifver
fram den största klubba, som fanns i dess
arsenal, för att därmed klubba ihjäl den
förskräcklige fienden, hvilken var så mycket mer farlig,
som den naturligtvis hade bakom sig såsom
en reservtrupp en hel legion af nedriga
baktankar, listiga präster l Q och illasinnade
beräkningar ... Det bör därför alls icke förvåna
någon, att anånga kretsar och medlemmar inom
allmänna föreningen väpnade sig till tänderna
mot en så farlig fiende. Och nu när striden
är slut, och segern vunnen, och fienden slagen,
har man ju alla skäl att sjunga Té Deum,...
om sådant blott vore - modernt.
Men - huru motsvarar nu allt detta den
sanna verkligheten? Svaret finna vi, om vi se
efter, hvad som faktiskt inträffat. Några kretsar
hade motionerat om sådan ändring i stadgarna
för S. A. F., att dessa stadgar komme att stå
i bättre samklang med, hvad man antog vara
verkligt inom den korporation, för hvilken
stadgarna gällde. Några kretsar i
Västergötland slöto sig till förslagsställarne ocfe instämde
i motionerna. Delta är allt, jag varit med
om. 11 Men detta har också varit nog för att
bli införd i milorna för de illa beryktade
»Västgötaherrarna». Däremot nödgas jag ärligt
erkänna, att det är mycket, som jag icke varit
med om. Jag har icke haft några baktankar
vid mitt instämmande i stadgeändringsförslaget;
jag har icke gått andras ärenden - minst de
fruktade prästernas (de, som känna mig,
förstå, hur jag nu menar) -; jag har icke,
vare sig direkt eller indirekt, enskildt eller
offentligt, uttalat något misstroendevotum mot
centralstyrelsen; jag har aldrig sammanblandat
saken med personliga förhållanden, och jag
har icke sagt, att någon af de nuvarande
centralstyrelsemedlemmarna skulle vara oduglig
såsom ledamot i denna styrelse - detta har
jag så mycket mindre kunnat göra, som det
icke finnes någon enda af de nuvarande
medlemmarna i denna styrelse, hvilken vid de
allmänna valen icke erhållit min röst 12 -; och
dock ... likväl har jag varit med om att väcka
split, där intet split varit menadt, varit med
om att belacka centralstyrelsen, där intet
kretsbeslut någonsin innehållit något belackeri, velat
sönderspränga föreningen, där inga sådana
försök blifvit gjorda, och så till sist gått andras
(prästernas?) ärende, då jag i stället å vissa
håll varit beskylld för att ha motarbetat
prästerskapets inflytande på skolväsendet!...
Förlåt mig, hr redaktör, om jag säger, att
allt det här förefaller mig lika virrigt, som det
är mig motbjudande att tänka på.13 Jag hade
aldrig menat att nu utträda ur den allmänna
föreningen, och ingen af de andra
»Västgötaherrarna* hade heller menat att separera, äfven
om vårt förslag folie, ty vi äro icke ovana att
tillhöra minoriteten, och ehuru vi icke äro så
naiva, att vi helt och hållet trösta oss med,
hvad Ibsen låter doktor Stockman i »En
folkefiende» uttala som allmän tröstegrund för
minoriteterna, ej heller vilja vädja till Z. Topelii
nyligen uttalade ord: »Väg icke massor!
Massans mått är styrkans råa öfverskott, där makt
vill rätt sig kalla» l*, så - må man dock förlåta
oss, om vi visa, att vårt förslag varit allvarligt
menadtis. Därigenom att »Västgötaherrarna»
tills vidare utträda ur S. A. F., slipper man
riskera, att icke alla föreningsmedlemmarna
iakttaga ett »värdigt uppträdande».
Centralstyrelsen behöfver då icke heller längre spela
rollen af den kränkta oskulden, och talesättet
»ingen rök utan eld» slipper man då vidare
till sin förargelse höra.
Hvad mig själf angår är det icke utan saknad
jag lämnar den allmänna föreningen. Men då
man af mitt moderata förslag gjort ett sä stort
nummer, och tillskrifvit mig bevekelsegrunder,
dem jag aldrig känt, och tillvitat mig ord och
gärning, som för mig äro helt och hållet
fram-mandel ö, så måste jag lyda samvetets röst mera
än det yttre budet om samhållighet, helst jag
ogärna tränger mig in i sällskap, där jag är
illa sedd. 17
Jag har i en del af det föregående tillåtit
mig tala i första personen, emedan jag såsom
stiftare utaf och ordförande uti en af de
utträdande kretsarna måhända af utomstående
anses såsom en af den så flitigt utskrikna
»oppositionens» hufvudmän, ehuru jag min
ordförandeplikt likmätigt städse ansett mig böra
utöfva ett så lindrigt tryck som möjligt å
föreningens öfriga medlemmar och de beslut, som
föreslagitslö. Jag vet emellertid, att i hvad jag
här yttrat både kunna och vilja äfven de flesta
af de öfriga upproriska »Västgötaherrarna>
instämma.
Och nu till sist, hr redaktör, hur tror Ni,
att denna strid ter sig för utomstående?
Tvifvelsutan såsom ett slående bevis på ungdomligt
oförstånd å bägge sidor: å den ena för stor
benägenhet att fästa sig vid biomständigheter,
och å den andra en för stor eller ock icke så
litet konstlad finkänslighet. Hade
centralstyrelsen från första början tagit det väckta
förslaget mera lugnt och låtit kretsarna själfva
afgöra fråganiö, så är jag viss om, att mycket
buller och obehag undvikits. Och kanske att
förslaget då redan varit antaget och allmänt
erkändt såsom en alldeles naturlig
komplettering af stadgarna. Ty månne det icke ändå
är naturligt, att i stadgarna tydligt uttalas,
hvad föreningen verkligen vill föra i skölden?
Visserligen har en insändare i Sv. Ltg nyligen
sagt, att ett sådant förslag, som det nu
ifrågavarande, aldrig bort släppas in genom dörren
till våra möteslokaler. Men liksom jag icke
Redaktionens anmärkningar.
l- Då insändaren själf suttit som ordförande
vid ett par af de mera omtalade mötena, å
hvilka »fejden» utkämpats, och han sålunda
bättre än de flesta (bättre än någon
centralstyrelseledamot) varit i tillfälle att på nära håll
göra iakttagelser, äro vi förvissade, att han nog
kan förklara ett och annat, som för
utomstående tett sig svårförklarligt.
2. Det är den förste motionären, Ö. Roslags
krets, som själf rubricerat frågan såsom
rörande ändring af föreningens »program».
Centralstyrelsen har upptagit denna benämning,
emedan den motsvarar saken. I den oskyldiga
namnfrågan hafva motionärerna själfva
uttryckligen inlagt en annan: den om föreningens
»rensning» och omfattande af
demonstrationspolitiken. Det är således icke centralstyrelsen,
som »styltat upp och blåst ut» frågan till »ett
stort nummer».
3- Centralstyrelsen har haft allt skäl att
behandla den ärade insändaren på det mest
hänsynsfulla sätt, och så har den ju ock gjort
(se årsskriften ss. 34-35). Den har noga sökt
skilja motionerna efter deras olika art.
Rens-ningsifrarne (hrr Lundqvist, Vahlström, Thorin
m. fl.) hafva fått första kapitlet, vännerna af
en energisk demonstrationsverksamhet det
andra, flagghissarne och sköldupphöjarne det
tredje och hr Lindvall ensam det fjärde. Hans
motion är till anda och ton helt olika de
öfriga; den är, som han själf säger, helt liten,
blygsam, välment och oskyldig. Hela
programfrågan betecknas däri såsom onödig och
framkommen alldeles mot hans vilja, och
eftergifvenhet tillrådes blott af klokhetsskäl, enär
motstånd möt hrr Lundqvists och Vahlströms
väldiga rörelse förmenas vara ett fåfängt stridande
mot en öfvermäktig ström. Utgången har icke
besannat denna hans pessimism.
*. I centralstyrelsens utlåtande finnas inga
sådana uttryck som afskyvärdt, lumpet, fräckt,
förskräckligt, vederstyggligt, nedrigt, listigt, illa-
sinnadt o. s. v. Hvarför har insändaren
späckat sin uppsats med dem?
5- Det gläder oss att se detta erkännande
af centralstyrelsens varma nitälskan för
bevarandet af en sant kristlig och broderlig anda
inom S. A. F.
6. Som insändaren och hela världen vet, höll
Sköfdekretsens ordförande den 27 september
1890 ett långt och kraftigt tal mot den
»allenastyrande», »sig i hemlighetsmakeri och
mystifikationer allt mer fördjupande centralstyrelsen»
med dess ovärdiga »koryféer» och
omstört-ningslystna »skrikhalsar», som lupit till storms
mot samhällsordningen och »satt en hårdt när
outplånlig fläck på hela kåren» o. s. v. För
att få bort denna fläck och såsom ett missti
o-endevotum mot centralstyrelsen (till yttermera
visso äro dessa ord i protokollet understrukna)
framlade han sin motion om ändring af § l,
och »med anslutning till hvad ordföranden
yttrat» biföll kretsen denna samt uttalade
dessutom särskildt sitt formliga ogillande af
centralstyrelsens åtgöranden.
7. Hvar har detta skett?
8. Är det icke något oartigt af insändaren
att på detta sätt räkna hrr Lundqvist och
Vahlström, Norra och Södra Vadsbo
folkskollärareförening, Sköfdekretsen m. fl. för rakt
ingenting?
s. De s. k. rökoffren hafva icke så mycket
gällt centralstyrelsens tapperhet som den
hofsamhet och humanitet, hvarmed kretsarna
funnit oppositionen i årsskriften behandlad.
Hvarpå grundar insändaren sitt tal om
centralstyrelsens »eldiga ifver», »mer än vanliga
häftighet», »icke så litet konstlade finkänslighet»? Det
enda häftiga, som kan uppletas i dess
utlåtande, är motionärernas där citerade
beskyllningar.
l o. Flera präster hafva ju motsatt sig
programändringen. Insändarens ordande om
»listiga» och »fruktade präster», »prästernas
ärende» och »prästerskapets inflytande» är icke
motiveradt genom något yttrande af central-
styrelsen. Denna har själf en präst till
ordförande.
ii- Sättes uttrycket »vara med om» = gilla,
så har insändaren naturligtvis fullkomligt rätt.
Han förblandar här ånyo sin egen välmenta
motion med andras.
12. i det af insändaren själf skrifna och
bestyrkta protokollsutdraget för den 25 maj
1889 uppgifvas Forsvikskretsens röster hafva
fallit endast på en af centralstyrelsens
medlemmar; utom honom röstades enligt samma
utdrag blott på två personer, hvaraf den ena
var hr Lind val l själf, den andra dåvarande
kyrkoherden Emil Lund i Enviken. Här föreligger
således ett litet minnesfel. Ett sådant kan dock
hvem som helst råka ut för, och insändarens
ofvan gifna förklaring har i alla händelser sitt
värde såsom ett sant uttryck för, hvad han
personligen tänker om den nuvarande centralstyrelsen.
13. Vi veta ej, hvem som sagt allt detta
»virriga» och »motbjudande».
l*. Denna manliga uppfattning hyste
insändaren ej, då han i sin motion förehöll
centralstyrelsen faran och fåfängligheten i att
sträfva mot »en öfvermäktig ström».
15- Skall motionärernas af ingen betviflade
allvar ådagaläggas genom separation?
16. Hvem har gjort allt detta?
17. Vi tro oss tryggt kunna försäkra, att
insändarens kvarstående inom S. A. F. på intet
håll skulle vara »illa sedt».
18. Vi hafva aldrig gjort insändaren
ansvarig för de osanningar och förolämpningar, som
af talare eller möten under hans
ordförandeskap utslungats mot centralstyrelsen. Somliga
af hr Lundqvists allra oresonligaste
beskyllningar hafva vi ju icke ens brytt oss om att
nämna.
19- Det är just detta kretsarna gjort. Vissa
motionärer hafva visserligen utmålat kretsarna
som enfaldiga fårskockar, hvilka viljelöst bräka
efter allt, hvad centralstyrelsen »dikterar». Men
dels är en dylik karakteristik ej sann, dels
vittnar den om stor brist på inbördes aktning och
kamratanda. För öfrigt kan det väl icke vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
