Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (610.) 6 september 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 36
1842 en kunglig skrifvelse, hvarigenom de
af henne upprättade »asylskoler» (barnhem
med skolor), som förestodos af en af G:s
närmaste vänner, P. Rördam, undandrogos
skoldirektionens och skolkommissionens
tillsyn och sattes under Grundtvigs ledning.
Här var sålunda tillfälle att obehindradt
pröfva, om det icke ginge för sig att ordna
religionsundervisningen annorlunda än
hittills genom att lägga vikten på den bibliska
historien och inskränka den dogmatiska
undervisningen och i sammanhang härmed
berätta mera för barnen och fordra mindre
utantills-läsning.
Här kunde utrönas, huruvida det icke
skulle visa sig, om ej sången, på samma
gång den är ett upplifvande, också är ett
bildande element i undervisningen; om icke
utan skada för disciplinen och arbetet stryk
kunde i hög grad inskränkas eller kanske
helt afskaffas. Svaret, som profvet gaf,
var ett obetingadt ja; och utgången fick
ett afgörande inflytande på utvecklingen
af hela den danska folkskolan, i
synnerhet då samma år (1842) Grundtvigs
tillgifne lärjunge, den lärde historikern och
filologen Ludvig Christian Muller, som
därjämte var den bäste folklige berättare vi
hade, blef utnämd till föreståndare för ett
af statens skollärareseminarier, hvarigenom
i alla fall en femtedel af lärareutbildningen
i Danmark blef lagd i grundtvigska händer.
Sedan har man betraktat det som en
rättighet för den grundtvigska riktningen att
få leda ett af statens seminarier, det i
Jellinge, som under föreståndarne
Svend-sen (1856-72), J. Kr. Madsen (1873 -
83) och S. Sörensen (från 1883) har
utsändt en rad duktiga, af Grundtvigs
uppfattning påverkade lärare. Detta gäller
också om ett par af de privata
seminarierna. En del af dessa lärare ha gått till
de s. k. »friskolorna», d. v. s. privata
skolor på landsbygden, som i särskild grad
hafva sökt förverkliga Grundtvigs
skoltan-kar angående barnskolan.
Äfven med folkhögskolan gjordes försök
under Kristian VIII:s tid, om också saken
först fick fart efter den fria författningens
införande 1849 och efter hemsökelseåret
1864. Bönderna i Sönderjylland, som
bäfvade för sin folkliga undergång och kände
behof af styrka i kampen mot den allt mer
närgående »tyskheten», upprättade redan
1844 på tillskyndelse af professor Flor i
Kiel folkhögskolan i Rödding (i
Sönderjylland), som var ett godt stöd för
danskarne i denna nejd både före 1864 och
sedan, då skolan måste flyttas till Askov.
Under 1850-talet uppstodo allt flera och
däribland »Grundtvigs höjskole», som
under hans egen personliga tillsyn verkade
på Marielyst vid Köpenhamn (från 1856)
och sedan har flyttats till Kongens Lyngby.
Men först efter 1864 grep saken hela
folket. Det var så långt ifrån, att
Grundtvig förlorade modet 1864, att han, 80-årig,
just var den, som skref det innerligaste,
bästa och kraftigaste »Tröstebrev til
Danmark»; och hans yngre vänner gingo med
hopp och kärlek till arbetet, nämligen att
fostra ett släkte af »män med kraft i barm»
och »fromma, starka kvinnor», hvilket
skalden Fr. Paludan-Muller hade uppställt
som »Danmarks mål».
Huruvida deras arbete har burit god
frukt eller icke, har det förts mycken
bitter strid örn. Själfva veta de bäst, huru
bristfullt det har varit. Nu har emellertid
nödvändigheten af sådana ungdomsskolor
blifvit så allmänt erkänd, att regering och
riksdag utan nämnvärdt motstånd genom
en lag af den 12 april 1892 tryggat deras
ekonomiska tillvaro, så att de nu äro
oförhindrade att fritt arbeta.
Grundtvig lefde länge nog för att få
glädja sig öfver, huru såväl hans kyrkliga
åskådning som hans skoltankar trängde
ned bland folket. Blott få har det beskärts
att få se så mycket gå segrande igenom
af det, de kämpat för.
Efter att sedan 1839 hafva varit präst
vid Vartov hospital i Köpenhamn och efter
att hafva predikat den l september 1872
med, såsom vi, hvilka hörde hans
predikan, tyckte, obrutna krafter, afsomnade
han den 2 september 1872, »som söl en
skördedag går ned».
Men det skall för visso bekräfta sig,
hvad Björnson skref i sin minnessång
öfver honom, att »hans siartankar skola
väf-vas in i de nordiska folkens åskådning
under tusen år». E. Rosendal.
Från Allmänna Mkskolläraremöfiefi,
Småskolepersonalens rättsliga ställning: bör
betryggas.
Tolfte frågan på Göteborgsmötet program
hade denna lydelse:
Äro några ändringar i folkskolestadgans
bestämmelser rörande tillsättning och
afskedande af lärare och lärarinnor vid mindre
folkskolor och småskolor Önskvärda, och i
så fall hvilka?
Frågan inleddes af småskollärarinnan
Hanna Jönsson i Östra Torn med ungefär
följande anförande:
Småskolan är den första och ej minst
viktiga länken i folkundervisningens kedja.
Att hvarken folket själft eller
undervisningens målsmän anse sig kunna undvara
denna länk, är ju alla bekant. Och dock
befinner sig ännu denna 35-åriga anstalt
- för att tala med en bekant
folkskolevän i riksdagen - »liksom på extra stat».
Det vill också synas, som om själfva
småskolans osäkra ställning vore en orsak till
att dess lärarepersonal icke finge den fasta
anställning som folkskolans. Att göra
småskolan lagbunden i samma mening som
folkskolan, tyckes vara svårt att genomföra.
Till stor del genom aflidne lektor Abr.
Rundbäcks nitiska verksamhet har för icke
länge sedan ett viktigt steg tagits till
förbättrande af srnåskolepersonalens
ekonomiska ställning,. Emellertid befinna sig
ännu såväl småskolan som dess lärare på
så lösa fötter, att det i väsentlig mån
ligger i skolrådets hand att hjälpa eller
förhindra småskolepersonalen, då det gäller
åtnjutande af det anordnade
ålderdomsunderstödet. Från synpunkten häraf är
frågan om den rättsliga ställningen af stor
vikt.
Vi tro visserligen, att skolråden icke i
allmänhet afskeda den småskollärare eller
lärarinna, som troget sköter sitt kall, men
sorgliga undantag gifvas nog, äfven om
man ej så mycket talar eller skrifver
därom. Man vill gärna betrakta en dylik
afsättning som en mera privat sak. Den
försiggår oftast i all tysthet, liksom man
ej offentligen redogör för ett vanligt
tjänstehjons afflyttning. Ofta torde det tillgå så,
att lärarinnan af vederbörande uppmanas
att begära afsked vid äfventyr att annars
få det. I Svensk Läraretidnings
prejudi-katsarnling omnämnes en varningsåtgärd
mot en småskollärarinna. Varningen
öfver-klagades i domkapitlet af
församlingsmedlemmar. Skolrådet ändrade sitt
varningsbeslut till - afsked.
Jag tvekar således ej att svara ja på
frågan, om det vore önskvärdt, att ofta
nämda lärarepersonal erhölle en fastare
anställning. Men, som nämdt, föreställer
jag mig, att en sådan ändring är förenad
med svårigheter. Utan att tilltro mig
kunna nöjaktigt bedöma denna sak har
jag dock något tänkt, att de mindre
folkskolorna, som folkupplysningens befrämjare
ju helst önskade mer och mer måtte
försvinna, innebära en sådan svårighet, då
det är fråga om att göra småskolan fast.
Lärarne vid båda dessa skolarter äro
nämligen rättsligt likställda.
Genom inrättande af
ålderdomsunder-stödsanstalten, hvaröfver vi ju må vara
både glada och tacksamma, tyckas
myndigheterna själfva peka hän mot
likställighet mellan småskolans och folkskolans
lärare. Reglementet för den nybildade
understödsanstalten öfverensstämmer i flera
hänseenden med folkskollärarnes
pensionsreglemente.
Skillnaden mellan folkskollärarnes och
Småskollärarnes kompetensvillkor är ännu
ganska stor, det kan ej förnekas. Men
denna olikhet kan anses motsvarad af
olikheten i löneförmåner. På den rättsliga
ställningen bör den väl ej få inverka.
Hvilka förändringar äro då önskvärda?
Jag skulle vilja svara ungefär så:
Bestämmelserna om småskolan böra
ändras därhän, att denna blir lika fast som
folkskolan och ej kan indragas utom i det
fall, då den ändras till folkskola. Kan ej
denna ändring åvägabringas, vore det dock
önskvärdt, att såväl småskolans som den
mindre folkskolans lärare och lärarinnor ej
kunde afskedas så vidt icke skolan
indro-ges. Afsättning bör i öfriga fall ej kunna
ske på andra grunder än dem, som måste
följas beträffande folkskolans lärare, således
ej utan föregången varning.
På samma gång jag upprepar, att min
insikt är otillräcklig i de förhållanden, som
sammanhänga med frågans lyckliga
lösning, och anhåller om utredning af
densamma från andra, som hafva större
sakkännedom, ber jag å egna och kamraters
vägnar att få uttala ett tack till
bestyreisen för välviljan att upptaga denna fråga
på programmet.
Då jag i mitt resolutionsförslag (se n:r
32) också uttalat rnig för småskolans mera
tryggade ställning, förstår jag nog, att me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
