Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holmqvistska skrifmetoden framstäld i kritisk belysning af bröderna Påhlman, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
Jämföra vi nu stora E å tab. 19 med stora X! i :»Ett*
å tab. 25, så finna vi, att begynnelsesvängen å tab. 19 är mer
än dubbelt så stor som samma sväng å nämnda bokstaf på
teb. 25. Om proportionerna hade varit nöjaktiga, som de enligt
vår mening alltid böra vara å en förskrift, så borde det första
JSets (tab. 19) så väl höjd som öfriga delar varit mer än
dubbelt så stora som det andra Urets (tab. 25).
Vi hafva sålunda i fråga om den enda bokstafven JB
upp-tisat elfva olika afvikelser från konstruktionsformerna, rnen
summan är ändock icke nog, såsom kan synas af tab. 25, ehuru
vi icke vilja trötta läsaren med flera detaljer om herr H:s
oefterrättlighet i denna punkt. Då herr H. måste förutsättas hafva
själf läst korrekturet och icke öfverlämnat sitt arbete åt den
i ämnet främmande litografens godtycke, måste orsaken härtill
ligga i den klena och sväfvande konstruktionen, som till den
grad saknar medel till kontroll, att icke ens konstruktören själf
äger förmågan att korrekt följa sin s. k. metodik. Men då
detta visar sig vara omöjligt för herr Holmqvist i hans egen
förskrift, typen för hans metodik, hur kan någon då begära,
dels att barnen skola kunna tillämpa de lagar han uppställt,
dels att läraren skall kunna kontrollera och för barnet
be-gripliggöra afvikelserna?
Efter hvad vi här ofvan ådagalagt, må det vara oss
förunnadt att förbigå de Holmqvistska ovalerna och böjningarna i
både stora och lilla alfabetet, hvarpå vi ej vilja spilla några
ord, emedan vi anse dem vara under all kritik, omöjliga att
bestämma och helt och hållet lämnade åt hvars och ens
godtycke.
Att herr Holmqvist icke besitter den goda egenskapen att
stå vid hvad han sagt och utföra hvad han lärt, bevisas för
öfrigt däraf, att han öfverflyttar sina motsägelser och
inkonsekvenser från sin egen metodik till själfva förhandlingarna vid
de offentliga läraremötena. Sålunda, då han vid sist förflutna
allmänna svenska folkskolelärareinötet i Göteborg i medio af
Augusti fått tillstånd att inleda skrifundervisningsfrågan, voro
några af de viktigaste punkterna i det resolutionsförslag, som
h$n framlade, alldeles stridande mot hans egna resonnernanger
och föreskrifter i metodiken. Ehuru han i densamma (sid. 4)
yttrat: »Vid uppfostran och undervisning har alltid konsekvens
varit en af de främsta grundsatserna......Nödvändigt är
därför, att den grundläggande undervisningen handhafves efter
just samma principer, som skola följas under ämnets fortgång»
(kursiveringen af oss); så föreslog han mötet att uttala den
åsikt, att under första undervisningsåret man mera bror lägga
sig vinn om, att barnen skrifva stora bokstafsformer, men fästa
mindre afseende vid det korrekta utförandet, med andra ord
tillåta barpen göra afvikelser från förskriften, skrifva sina
bokstäfver s|arfvigi Är detta att handhafva den grundläggande
undervisningen med samma konsekvens, som bör följas vid all
undervisning?
Ingen har på vissa ställen i sin metodik yttrat sig
skarpare mot tryckningen i bokstäfverna än herr Holmqvist. Så
säger han (sid. 2): »Det är ett kändt sakförhållande, att man i
allmänhet vid rask-skrifning ej ger sig tid att däråt ägna någon
uppmärksamhet, likasom att skrifningen varder mera tröttande,
när korrekt tryckning skall iakttagas. För handstilen är
tryckningen sålunda ingenting hufvudsakligt och kan endast vara
fullt lämplig vi<J rubrikstil och skönskrift. Detta oaktadt tages
i inånga skolor för inlärandet af tryckningen mycket af den
för välskrifningen knappt tillmätta tiden i anspråk. Den starka
tryckningen är emellertid ett absolut hinder för grundläggandet
af handstil, ty de ungas upprepade ansträngningar härvid göra
handen tung och oböjlig. När eleven hunnit därhän, att han
kan åstadkomma vackra och korrekta bokstafsformer samt
föröfrigt vunnit stadga och säkerhet i handen, då’först kan han
möjligen ge stilen den finess, som ligger i bokstafvernas
ornering med tryckning; intill denna tidpunkt blir hvarje försök
härutinnan mer eller mindre klumpigt samt förleder till ett
petigt, tvunget och stelt skrifsätt.» Så säger han, men icke
förty föreslår samme man mötet att uttala den åsigt, att vid
den fortsatta undervisningen bör åt bokstäfverna gifvas >en
tillbörlig tjocklek*, hvilken icke kan åstadkommas utan medelst
tryckning!
Det var genonl motivering och hemställan af herr Otto
Påhlman som mötet ändrade herr Holmqvists resolutionsförslag,
bland annat i dessa två viktiga punkter, visserligen stick i staf
mot hvad han vid mötet föreslog, men i öfverensstämmelse med
hans föreskrifter på ofvan angifna ställen i metodiken. Mötet
har nämligen uttalat, att Skrifundervisningen bör äfven under
första skolåret bedrifvas med den största noggranhet, och att
bokstäfverna äfven vid fortsatt undervisning böra skrifvas utan
tryckning, emedan det är mindre ansträngande, underlättar
korrigeringen och bättre utbildar en ledig handstil.
När man uppställer lagar, som äro af den beskaffenhet,
att de kunna vridas och vändas efter behag och icke ens af
höga vederbörande själfva behöfva eller kunna följas, vore det
bättre, att de förblefve oskrifna, i stället för att tid och arbete
onödigtvis offras därpå.
När en skrifmetod uppställer vissa lagar för bokstäfvernas
förrn, bör väl i främsta rummet just »lagstiftaren» lyda lagen
och icke utskicka en förskrift, där hvarje bokstaf är en
lagbrytare.
En sådan »pedagog» motverkar i stället för att främja
skri/undervisningens nödiga utveckling inom vårt skolväsen,
och hans »metod» förtjänar ej annat namn än humbug.
Men då må man väl fråga sig: hur är det möjligt, att
en sådan metod kan vinna en så stor terräng, som den faktiskt
vunnit, och att en sådan undervisare kan uppmuntras med
anställning vid läroverk? Icke kan det bero på metoden, hvars
bristfullhet vi ådagalagt, och icke på dess »uppfinnare» eller
rättare plagiator, hvilken väl icke besitter andra medel än öfriga
menniskor att göra sig gällande. Uppenbarligen är framgången
att tillskrifva delvis den omständigheten, att herr Holmqvist
verkligen lyckats öfvertyga en och annan ansedd och
inflytelse-rik skolman, och öfvertygelsen är, som man vet, smittosam, då
den blifvit på något sätt rotfäst, delvis det faktum, att herr
Holmqvist trots alla sina snedsprång dock på sätt och vis
trampar ett af andra upparbetadt hjulspår.
Till och med den mest insigtsfulla och mångsidiga
auktoritet kan dock icke ega förmågan att skärskåda och bedöma
allt inom pedagogikens svåra område och ännu mindre hafva
tid att i detalj granska alla slags skrifmetoder, men många
som uppskatta hans förtjänst, följa honom äfven där han far
vilse utan att alla gånger känna sitt ansvar inför Sveriges
skolor och uppväxande ungdom. Den andra orsaken, som bland
annat fått sitt uttryck i det betyget vid pröfningen af herr
H:s metodiska skriföfningar, att »hans skrif kurs ansågs ega ett
afgjordt företräde framför hittills utgifna^, beror på att vår
undervisning..gått fore hans, att vi därunder invigt lärare och
upp-öfvat dem i ett. undervisningssätt, som måste fortfara att i viss
mån verka, äfven där för mera insigtsfulla och vana ögon
plagiatet förfuskar och bringar Skrifundervisningen på afvägar.
Då det icke kan antagas och torde vara för herr
Holmqvist omöjligt att vidhålla och försvara de inkonsekvenser och
felsteg, som vi här i urval påpekat, återstår för honom endast
att erkänna och rätta desamma. Det är med intresse, som vi
afvakta, huru herr Holmqvist nu efter vår motiverade kritik
vill bära sig åt därmed, utan att nödgas ytterligare »låna» från
vår metod, dess principer och deras tillämpning. Naturligtvis
tvingas herr Holmqvist, om han vill fortfarande hafva sin metod
erkänd och begagnad som pedagogiskt vederhäftig, att göra
dessa rättelser, eller, som han väl kommer att uttrycka sig,
»modifiera» och »förbättra» sin metod, men vi konstatera
därvid endast, att det icke är herr Holmqvists förtjänst, utan att
det är vi, som, låt vara på ett något indirekt och hårdhändt
sätt, fortfarande varit hans undervisare. Herr Holmqvist är
icke den minst ifrige att hålla på sm rätt gent emot andra
och lär med framgång till och med hafva processat mot en sin
efterapare. Det låter tänka sig, att äfven vi blifva frestade
eller föranlåtna att följa exemplet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
